Möten

Ibland möter vi människor och ibland MÖTER vi människor.
Ibland är det folk från förr eller en ny människa som väcker något, speciellt. Igår var ett sådant möte.
Träffade en person som jag inte sett på ett tag, mer än på facebook. Nu fick vi prata och ge varandra en kram. Snabbt minnas tider som flytt och glädjas åt att vi står där vi står idag.
Nä, det var inget gammalt X av nått slag utan en kompis till min äldsta son.

Vissa människor ligger mej, för alltid, extra varmt om hjärtat. Ibland är det konkret, varför. Ibland inte.
Tyvärr räcker ju inte tiden till att ta in hur många människor som helst i sin nära krets, eller ens lära känna alla man skulle vilja mer på djupet. Men även bra att inte stagnera och aldrig öppna upp för nya människor.

Lagom är bäst. Det är mycket som ska hinnas. Många människor ikring mej. Jag klagar absolut inte. Gillar oftast folk. Älskar ungar, mina och andras. Tycker om äldre människor, ungdomar, ja människor över lag.
Sen finns det ju en o annan jag har svårare för och det där med personkemi är ju inte blahablaha, precis.

OM man ogillar nån så är det moget, vettigt och klokt att våga titta på varför. Ibland kan man komma på att det kan vara avundsjuka, svartsjuka, eller nån annan sådan känsla inblandad. Ibland kan det vara svårare att se.  Då skyller vi på personkemin.
Jag är mycket tacksam för att jag rymmer så pass mycket vett och mognad att jag kan  säga med rent samvete och öppet hjärta att det inte finns någon människa som jag hatar. Jag vet knappt vad hat är, men det måste väl vara motsatsen till kärlek och kärlek vet jag vad det är.
Jag kan hata någons politik, jag kan hata företeelser i samhället, men människor?
Nåväl. Detta skulle handla om möten.

Möten och samtal mm det finns inget tror jag som utvecklar oss så mycket som möten med andra.
Det skulle vara självvald ensamhet i så fall.
Det är ju SÅ skönt, att ta en stund helt för sig själv någon gång.Men ensamhet ska vara självvald, och önskad. Ensamhet, är inte ALLTID positivt och att ensam alltid är stark, det tror jag inte ett skit på. Jag har ensam varit stark, nästan, alldeles för länge. Men nu väljer jag gemenskap och ensamhet, i balans..

Vilse ibland

Ibland är jag vilse. Lite lost, som man säger. ( Absolut inte dum, utan vilse, för dum = ointelligent, nä nä;))
Vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Försöker, vill och har visioner och tankar om hur det bör vara, hur jag vill leva, och andra sidan en verklighet som inte riktigt ser ut som jag önskar. Men jag ger inte upp. Jag gör så gott jag kan, oftast.  Känner mej ibland vilse, med ett ben i den alternativa världen och ett ben i det här samhället vi lever i. Det finns ju en verklighet vi inte kan fly. Och jag vill inte fly heller.

Fly undan det faktum att vissa människor spelar så stor roll i mitt liv, det vill jag absolut INTE! För att nu hoppa från det ena till det andra. Träffade en gammal kompis igår. En vän som var i samma "tjejgäng" som jag, då vi var en 13-14 år. Alltså strax innan jag kastade mej in i  mammalivet. Vi återupptog kontakten för några år sedan och nu, när vi nån gång ses, ja då är det bara så enkelt att vara den man är "rätt upp och ner". Inga konstigheter, inga krusiduller, inga masker, inga roller. Bara, och det är inte så bara, Lotta och jag. Så jäkla gött tycker jag. Hoppas att vi kommer att ses lite oftare framöver. Jag har en känsla av det, och ser framemot att känslan är rätt.

Har numera två hembyar känns det som. En här där jag har mitt Gröna hus och en hemby där min särbo bor. Saknar just nu den lilla småländska byn, just nu, i skymningen.Men som jag brukar citera, från bibeln, att "var sak har sin tid". En tid för att vara här och en tid för att vara där. och en jäkla tid att flänga på vägen däremellan;)
Nåväl. detta blev ett blogginlägg om allt och ingenting kan man säga.
Jag önskar alla som kikar in här plus mej själv, mod att försöka leva sina/mina/våra drömmar och visioner!

Inte lika frekvent

Livet förändras, ständigt.
Jag skriver inte blogg lika ofta längre.
Det beror på flera saker. Framförallt är det nog mitt skrivande och behov därav som ändrats.
Försöker dessutom, medvetet, skriva mer i pappersform och inte offentligt i första hand.
Resultatet kan, på sikt, bli bok nr 2. Det hoppas och tror jag.

En äldre man från byn, som ofta cyklar runt här i trakten, kom förbi där jag satt på min veranda.
Han stannade, som ofta, och pratade en stund:
-Kan undra var du får allt ifrån? Du är nock som C.M ( min farfarsfar!), han gick mest och klurade för sig själv men sen var han jädra social så när en drack kaffe hos Carlesons hoppades man alltid att C:M ( Carl Magnus) hade tid att närvara. För då blev det underhållning, du har nog det från honom!

-Sen undrar jag om du inte går och klurar ut en roman, det skulle inte förvåna mej! sa manen och skrattade.
Vi fortsatte prata om lite av varje. Han kom in på hur mycket liv och rörelse det var i vår lilla by förr, under torvtidens glans.

Just nu sitter jag också på min veranda. Stararna har fullt sjå med att mätta sina små, göken gal på avstånd, och solen skiner från en himmel som bara har några få molntussar.  Körveln blommar stort vid mitt staket och humlan surrar. Livet känns gott och det kan väl hända att jag går här och klurar. Men just nu sitter jag och dricker mitt morgonkaffe.
Nä lika frekvent på bloggen är jag inte. Men var sak har sin tid, som bekant.

Ta hand om dej och din dag!

På verandan

Sitter på verandan till Gröna huset, slappar, skriver, pratar med dottern, snart ska vi in och ta en kvällsfika. Lugnet ligger över byn, bilarna hörs från "stora vägen". Jag får den där känslan som kommer som jag minns från när  jag varit på semester. T ex i Tyskland, jag vet inte om det är fågelsången, bilarna på avstånd, eller själva avslappningskänslan i mej, som får mej att känna igen det. Det är nått i kvällens känsla iallafall. Obeskrivbart kanske? Lugn och skön känsla, slapp, avkopplande, som om jobb, sysslor, eventuella bekymmer, är lagda på hyllan. Kanske någon slags semesterkänsla?

Återhämtningsdagar två styck på raken, fast jag mest har städat och grejat, men även kostat på mej att sova en timme mitt på dagen samt läst lite, pratat med de hemmavarande vuxna barnen ( 24 och 18 år). Dessa hemmadagar var precis vad jag behövde just nu! ÅTERHÄMTNING ÄR LIVSVIKTIGT, skriver jag till er här och vet att jag skriver det allra mest till mej själv, och till de mina, min älskade man och de älskade barnen, egna och extra.

Ja det är gott att sitta på verandan, höra fåglarna kvittra, se katten precis spatsera upp och sätta sig till rätta och fixa pälsen, en och annan mygga kommer och terroriserar mina anklar, men vad gör det?

Söker

Nu söker jag tystnaden ( nåja så när som på naturens ljud), ensamheten och naturen. Det är så skönt att vara ute i fågelsången och den gröna helande färgen, som lyser upp denna försommartid.
Idag såg jag ett starägg-skal som låg på marken, då jag var ute på min morgonpromenad. Det gjorde mej så glad. Det är ett tecken för mej på att försommaren är här på allvar.
Det var en serenad av fågelsång som kantade min väg, på promenaden.

"I denna ljuva sommartid
gå ut min själ och gläd dig vid
den store gudens gåvor"
 

Missömardauns ve Hjärtasjön

Varför skriver jag?

Varför skriver jag?
Varför talar vi?
Varför målar vissa?
Varför sjunger folk i kör?
Varför ställer jag mej på scen och läser dikt eller sjunger?

Enklaste och sannaste svaret på den frågan är nog: för att det är roligt och för att vi måste uttrycka oss. En del uttrycker sig genom sin mat, sina kakor, sina snickrade fågelholkar, sina dikter, sina vitsar, sina foton, sin blogg, sina egentillverkade smycken mm (En del uttrycker sig som diktatorer, och det är inte så jäkla roligt.)
Allra mest uttrycker vi oss, såklart, genom vårt sätt att vara.

Klart det går att analyser mer. Varför skriver jag inte bara för byrålådan, som så många andra?
Varför sjunger jag inte bara i duschen som, även det, så många andra?

Varför jobbar en del i tv?
En del på teater?
Varför är folk med i teatergrupper, på fritiden?
Varför finns det så många böcker i världen?

Ja varför?

Jag tror jag skriver mycket, gärna talar inför folk ( idag, det skulle ha varit otänkbart för ett antal år sedan) t om sjunger inför folk. Jo jag tycker och tror att ja har nått att uttrycka som berör andra.  Kanske jag uttrycker lite, för alla de som inte tycker sig kunna eller inte vågar också. Jag hoppas det.
Kanske bidrar det, om vi ska hårddra analysen, att jag var ett väldigt tyst barn, att mina äldre systrar höll låda, så jag mest höll tyst, ja, kanske bidrar detta till att jag gillar att det sitter folk i en publik och lyssnar på mej. Därmed inte sagt att jag inte är skitnervös innan eller precis i början.
Fast egentligen tror jag att drivkraften är mycket starkare än så. Jag tror jag har vetat alltid, att jag hade nått att förmedla. Och att det är det jag försöker göra i det jag skriver, och det jag uttrycker på scen.
Dessutom älskar jag när människor skrattar vänligt, skrattar för att de är roade, för att livet är härligt, och för att det är en välsignelse att få vara människa.
 

Peter A och jag

Vi uppträdde i lördags, Peter Arnesson och jag, på Medborgarhuset i Lönsboda. Överraskande många hade hittat dit och det var att betrakta som fullsatt i den stora åhörarsalen.
Lite nerver kände vi av tidigare då vi riggade högtalare och mikrofoner, jag, Peter och Maria. Det hade tagit en liten stund att komma in, men så kom en tjej förbi som hade nyckel just till Medborgarhuset på sig. Allting löser sig som det ska!

Det blev en härlig blandning av poesi och musik, två av Peters tavlor stod på scenen. Detta att ställa en tavla på scenen, Idén lär jag ha gett honom. Roligt att kunna bidraga med nått så enkelt och, jag får ju säga det själv, genialt;) Självklart ska man sätta konsten på scenen!
Vi varvade av våra egna musik- och poesialster, pratade en del och gav både allvar och skratt.
Vill sända ett tack till publiken, vi hade en jättekul timma där och hoppas att ni hade det både roligt och njutbart!