Det tar slut.

Idag har jag varit på begravning.
 Jag påmindes, som man gör, att livet är ändligt.
Vi vet det så väl och ändå..
I bilen på väg till kyrkan tänkte jag att, vi borde:
 Säga förlåt till en del
Säga tack till så många
Krama fler
Le mot de vi möter
Bli arg på några
säga ifrån mer men också visa vilka som verkligen är viktiga för oss
Både i stort och smått

  Folk finns inte jämt!

 Inte tänker vi alltid på det.
Men som min äldsta son sa, när jag berättade om att jag bara nån vecka innan detta dödsfall tänkte "jag borde gå in och prata med..." och så gjorde jag inte det då, bums, utan det blev inte. Och nu är hon borta... Han sa då, i det läget ska man bara göra!
 Det är lätt att säga, men han har rätt.
Jag ska försöka följa sådana tankar hela vägen, för plötsligt är det för sent...

Många är vi som har funderingar nu: vad är det som händer? Är 3-världskriget här? Hur kommer detta som sker att påverka oss? Hur kan vi hjälpa på bästa sätt? Hur kan vi skydda oss, på bästa sätt? Och varandra? Tusen frågor och lika många svar, kanske? Det är en speciell tid nu, det kan vi slå fast. Jag har så mycket jag behöver känna in nu. Det gör dt inte lättare att världen känns som ett stort "Hollaballo" som de säger nere i södern;) Ja i den södern där varje knäppgök är en fubbick:) Läser om Nisse Hellberg just nu, så därför känns Malmökopplingen lite extra för mej just nu. Från det ena till det andra. Det kunde ha varit så att jag hade bott i Malmö ett par år i mina tonår, men jag sa absolut NEJ! man kan vara oerhört envis i tidiga tonåren. Intressant vilka val som gör våra crossroads, och vilka yttre händelser som också blir crossroads. Sånt vi inte medvetet kan påverka. Just nu sker mycket sånt i världen, sånt om känns svårt att påverka. Vi kan bara fortsätta hjälpa varandra, sprida kärlek och tro på freden och hoppas att "krigsfubbickar" av alla nationer blir färre och färre, det borde de ju bli, när de har ihjäl varandra, eller?

Ibland faller

Ibland faller jag offer för mina egna tankar, eller för omständigheter.
bland trillar jag, bara för en dag.
Reser mej upp, borstar bort gruset från knäna och springer vidare.
Ibland lyfter jag upp troll i ljuset och de spricker som såpbubblor i solskenet.

Ibland glömmer jag, nästan, bort vem jag är.
Men bara nästan.
För då kommer en bok, en människa, naturen, musik, konst eller självaste Livet och påminner mej!
Tack och lov!

Livstecken

Jag har varit "tyst" länge nog nu.
Jag har hittat lösenordet, tagit mej in här och ger ifrån mej ett livstecken i "bloggosfären".
Det första på mycket länge, känns det som.
Nyss hemkommen från en resa, som gett mej mycket intryck. Tillbaka till mitt nya hem och Livet.

Antagligen behöver jag läsa en massa av det jag tidigare skrivit, om att lyssna till mej själv och inte springa ifrån mej själv. Jag vet det. En hel del tid för mej själv behöver jag, och för det jag tycker är viktigast! De/Det jag saknar, ska identifieras och där ska jag lägga mer krut. PANG!

Jag studerar sedan i våras, på universitetet. På halvtid, socialpsykologi. Intressant och ganska självklart, med många "aha-upplevelser". Vi hänger ihop, komplext. Som ALLT.

Livstecken. Det blir fler, ganska snart.
Att skriva är min livlina till Livet, Friheten och Kärleken.