Välja, en strategi, kanske en överlevnads sådan...

Det mesta jag skriver går på ren intuition. Ofta är det, naturligtvis, en händelse eller nått jag läst /  hört som triggar igång tankegångarna. Ibland kommer allt medan jag skriver, som nu. Andra gånger kan det vara något jag gått och funderat på i "åur o dar".

Just nu vill jag skriva om val.
Var och en av oss och våra val. Jag menar inte just de där valen som folk verkar ta så allvarligt på nuförtiden,om vilka skor att använda idag, eller vilken mobiltelefon jag ska ha eller vilken nyans av vitt jag ska ha på väggen i hallen.( fjorton nyanser av vitt, kunde vara en ny titel till en film om Livet idag?)
Nej de val jag tänker på, just nu, är de val vi gör då vi ställs inför en förändring eller en svårighet. Eller när vi ställs inför något som de flesta skulle se som en svårighet men vi väljer att se det som en utmaning. För så kan vi också göra! Vi kan ge fan i att ta på oss offerkoftan.

Då jag som fjortonåring blev gravid, och, som ni förstår, helt och håller oplanerat, blev jag naturligtvis rädd. Ja rädd, men jag visste att det var min väg och att det var den jag skulle gå...
Jag  hade kloka föräldrar, och modiga, må jag säga. För jag vet inte själv om jag hade vågat låta en 14-åring ta beslutet själv, det är ju faktiskt så mycket som kan hända med en 15-åring som föder barn, och även med den som är i normalare ålder för barnafödande. Även en större risk för barnet, är det i det läget.

Jag och min äldsta son, -84.

Hur som helst, så var jag emot abort. Betydligt hårdare emot än idag, då jag ser Livet mer nyanserat nu, tack och lov. Graviditet och förlossning gick bra, även om det tog sin tid.
Min förstfödde var en stor, och såklart väldigt söt, gosse på 4600gr och 54 lång. Jag var så lycklig som en ny mamma kan vara och det hade skett mycket i mitt huvud under hela graviditeten och även den första natten som mamma skedde något magiskt. Jag låg vaken hela natten och tänkte på världssituationen och min livssituation mm och jag minns att jag funderade på hur det måste ha känts för min farmor som födde min pappa precis då andra världskriget startade...
Kuratorn på BB kallade in mej och ville prata med mej, jag talade om för henne att det finns säkert gifta 25-åringar här som bättre behöver prata med dej!!! ( ha ha, den repliken är jag fortfarande stolt över;))

Jag har aldrig tänkt att min förstfödda på nått sätt "förstörde min ungdom", han berikade mitt Liv från start och han gör så ännu. Liksom mina andra tre barn berikar mitt Liv. Det har varit ett livskall för mej att vara mamma. Det är så säkert. Jag har, såklart, mina fel och brister ( och bristningar), och har inte alltid räckt till kan jag tycka men jag har fanimej gjort allt vad jag kunnat, här och nu.

När mitt yngsta barn var ett halvår blev jag svårt sjuk. Detta i en märklig sjukdom som heter Sarkoidos och som gör att lymfkörtlarna vid lungorna svullnar upp och begränsar syretillförseln. Detta ger märkliga symtom, och väldigt olika yttre symtom som gör det svårt för läkarna att förstå vad det rör sig om. Jag var hos läkare flera gånger och mina yttre symtom var ju att mina fotleder svullnade upp rejält, så även fötterna, och även andra leder ömmade.
När jag till slut fick rätt hjälp, vilket i det svåra läget var cortisonbehandling i nästan ett år, då kröp jag runt här hemma och bytte blöjor, matade mina yngsta barn som då var två år respektive  6 månader. Min dåvarande man körde mej till sjukhuset, akut, en fredagskväll då även han förstod allvaret. Jag kunde ju inte alls gå längre. Vi var rädda att jag fått någon kronisk reumatisk sjukdom. Nåväl jag behöver inte gå in i detaljerna kring det där, men jag fick så småningom rätt hjälp och kunde bli frisk efter det där årets behandling.
I många år hade jag sviter av sarkoidosen, ledvärk mm Men idag har jag det inte. Även där kunde jag valt att bli ett offer, jag kunde satt mig ner och liksom gett upp. Och jag kunde nu ha suttit och sörjt att jag aldrig mer kan använda så snygga skor som innan sarkoidosen, och att jag plötsligt då fick avbryta amningen av mitt lilla barn pga att jag skulle påbörja cortisonbehandlingen.
Ja jag kunde valt att bli ett offer då.
Och när....
Och när...
Och när...
Och när...

Jag skriver inte detta för att visa på att jag skulle gjort så mycket bättre val än någon annan.Jag skriver detta för jag vill visa på att det finns en väg, där vi kan gå med huvudet rakt och med stolthet i stegen. Det kräver ibland en jäkla massa mod. 
När vi gör sådana val, inifrån vår själ, då kan vi bli bemötta med respekt och även bemöta med respekt.
Då förstår vi att alla människor kan välja.
Vi kan inte välja, direkt, om vi ska hamna i den där rullstolen. Vi kan inte välja om vi ska få sarkoidos, cancer eller hjärnhinneinflammation.

Vi kan, heller,  inte välja hur andra människor i vår omgivning ska välja leva. Vi kan vara veganer och våra barn väljer att bli värsta köttätarna. Vi kan vara helt säkra på att vi funnit en ny bästa kompis och så säger hon/han att - jag har inte lust, eller tid att umgås med dej. Vi kan bli kära, utan respons. Vi kan bli uppsagda från jobbet. Vår bästa kompis kan köra ihjäl sig. Det kan bli krig. Vi kan behöva fly. Vi kan... och det kan... ja en jäkla massa saker som vi inte har kontroll över kan ske.
Vi kan inte styra allt, men vi kan till viss mån styra hur vi reagerar på saker och ting.

Vi kan ta kommandot över oss själva. Det kan ta tid. Det är inte lätt. Men det börjar med en medvetenhet, och det är en skön känsla, av att vi iallafall har kontroll över oss själva.
Det är där vi måste börja!

Nu ska jag välja att göra nått bra av den här dagen;)

Carpe diem!