Vi glömmer inte, någonsin

Jag saknar dej mamma!

Jag saknar såklart pappa också, så mycket. Jag saknar er båda och det vet jag att du också gjorde, mamma. Ni två tillsammans, genom livet i stort och smått, i det som var bra och det som inte var bra.

Du var så stark mamma, du klarade liksom allt, så kändes det under min uppväxt och ända tills du blev allvarligt sjuk. Du var så stark. Du gjorde allt för oss och barnbarnen var ditt allt.
Nu är du inte här med oss, fysiskt. Men jag tror och vet att du är med oss, alltid.

Vi minns dej, mamma.
Vi minns hur du kämpade och vi minns alla goda åren innan sjukdomen. Vi minns alla roliga semestrar och många vanliga vardagar, då du fixade god mat, fika, fixade och donade så vi alltid hade en trygg famn och ett tryggt hem att komma hem till. Hur du hann allt du hann är för mej ett mirakel.

Jag kommer alltid att minnas mina fina föräldrar (såklart!) och aldrig att jag en enda sekund ville önska er annorlunda eller min uppväxt, på nått annat sätt än den var.
Ni var så jäkla bra, precis de "päron" jag velat ha!