Jag tar semester.

Nu är det dags för mej att ha semester. Jag firade in att ledigheten började med att arrangera ett framträdande i  Svarta bergen i Hägghult.
Där spelade och sjöng: Peter Arnesson, Pierre Nilsson, Björn Carleson, Jens Carleson samt undertecknad.
En riktigt rolig kväll som slutade i spontant jammande, vilket nästan var det roligaste;)

Nu blir det semester ifrån bloggeriet ett slag. Troligen återkommer jag och skriver några rader då min semester är slut. Vi får la se, som han sa Göteborgaren.
               

                                                           Ha de!!!

Ledigt

Snart tar jag semester.
Då blir det även blogg-semester. Tänkte vila från att skriva här och kanske skriva lite nya dikter i stället.
Eller hinna skriva lite på det stora verket kallat Wärket;)

Önskar dej som läser, en alldeles underbar sommar!

Välja, en strategi, kanske en överlevnads sådan...

Det mesta jag skriver går på ren intuition. Ofta är det, naturligtvis, en händelse eller nått jag läst /  hört som triggar igång tankegångarna. Ibland kommer allt medan jag skriver, som nu. Andra gånger kan det vara något jag gått och funderat på i "åur o dar".

Just nu vill jag skriva om val.
Var och en av oss och våra val. Jag menar inte just de där valen som folk verkar ta så allvarligt på nuförtiden,om vilka skor att använda idag, eller vilken mobiltelefon jag ska ha eller vilken nyans av vitt jag ska ha på väggen i hallen.( fjorton nyanser av vitt, kunde vara en ny titel till en film om Livet idag?)
Nej de val jag tänker på, just nu, är de val vi gör då vi ställs inför en förändring eller en svårighet. Eller när vi ställs inför något som de flesta skulle se som en svårighet men vi väljer att se det som en utmaning. För så kan vi också göra! Vi kan ge fan i att ta på oss offerkoftan.

Då jag som fjortonåring blev gravid, och, som ni förstår, helt och håller oplanerat, blev jag naturligtvis rädd. Ja rädd, men jag visste att det var min väg och att det var den jag skulle gå...
Jag  hade kloka föräldrar, och modiga, må jag säga. För jag vet inte själv om jag hade vågat låta en 14-åring ta beslutet själv, det är ju faktiskt så mycket som kan hända med en 15-åring som föder barn, och även med den som är i normalare ålder för barnafödande. Även en större risk för barnet, är det i det läget.

Jag och min äldsta son, -84.

Hur som helst, så var jag emot abort. Betydligt hårdare emot än idag, då jag ser Livet mer nyanserat nu, tack och lov. Graviditet och förlossning gick bra, även om det tog sin tid.
Min förstfödde var en stor, och såklart väldigt söt, gosse på 4600gr och 54 lång. Jag var så lycklig som en ny mamma kan vara och det hade skett mycket i mitt huvud under hela graviditeten och även den första natten som mamma skedde något magiskt. Jag låg vaken hela natten och tänkte på världssituationen och min livssituation mm och jag minns att jag funderade på hur det måste ha känts för min farmor som födde min pappa precis då andra världskriget startade...
Kuratorn på BB kallade in mej och ville prata med mej, jag talade om för henne att det finns säkert gifta 25-åringar här som bättre behöver prata med dej!!! ( ha ha, den repliken är jag fortfarande stolt över;))

Jag har aldrig tänkt att min förstfödda på nått sätt "förstörde min ungdom", han berikade mitt Liv från start och han gör så ännu. Liksom mina andra tre barn berikar mitt Liv. Det har varit ett livskall för mej att vara mamma. Det är så säkert. Jag har, såklart, mina fel och brister ( och bristningar), och har inte alltid räckt till kan jag tycka men jag har fanimej gjort allt vad jag kunnat, här och nu.

När mitt yngsta barn var ett halvår blev jag svårt sjuk. Detta i en märklig sjukdom som heter Sarkoidos och som gör att lymfkörtlarna vid lungorna svullnar upp och begränsar syretillförseln. Detta ger märkliga symtom, och väldigt olika yttre symtom som gör det svårt för läkarna att förstå vad det rör sig om. Jag var hos läkare flera gånger och mina yttre symtom var ju att mina fotleder svullnade upp rejält, så även fötterna, och även andra leder ömmade.
När jag till slut fick rätt hjälp, vilket i det svåra läget var cortisonbehandling i nästan ett år, då kröp jag runt här hemma och bytte blöjor, matade mina yngsta barn som då var två år respektive  6 månader. Min dåvarande man körde mej till sjukhuset, akut, en fredagskväll då även han förstod allvaret. Jag kunde ju inte alls gå längre. Vi var rädda att jag fått någon kronisk reumatisk sjukdom. Nåväl jag behöver inte gå in i detaljerna kring det där, men jag fick så småningom rätt hjälp och kunde bli frisk efter det där årets behandling.
I många år hade jag sviter av sarkoidosen, ledvärk mm Men idag har jag det inte. Även där kunde jag valt att bli ett offer, jag kunde satt mig ner och liksom gett upp. Och jag kunde nu ha suttit och sörjt att jag aldrig mer kan använda så snygga skor som innan sarkoidosen, och att jag plötsligt då fick avbryta amningen av mitt lilla barn pga att jag skulle påbörja cortisonbehandlingen.
Ja jag kunde valt att bli ett offer då.
Och när....
Och när...
Och när...
Och när...

Jag skriver inte detta för att visa på att jag skulle gjort så mycket bättre val än någon annan.Jag skriver detta för jag vill visa på att det finns en väg, där vi kan gå med huvudet rakt och med stolthet i stegen. Det kräver ibland en jäkla massa mod. 
När vi gör sådana val, inifrån vår själ, då kan vi bli bemötta med respekt och även bemöta med respekt.
Då förstår vi att alla människor kan välja.
Vi kan inte välja, direkt, om vi ska hamna i den där rullstolen. Vi kan inte välja om vi ska få sarkoidos, cancer eller hjärnhinneinflammation.

Vi kan, heller,  inte välja hur andra människor i vår omgivning ska välja leva. Vi kan vara veganer och våra barn väljer att bli värsta köttätarna. Vi kan vara helt säkra på att vi funnit en ny bästa kompis och så säger hon/han att - jag har inte lust, eller tid att umgås med dej. Vi kan bli kära, utan respons. Vi kan bli uppsagda från jobbet. Vår bästa kompis kan köra ihjäl sig. Det kan bli krig. Vi kan behöva fly. Vi kan... och det kan... ja en jäkla massa saker som vi inte har kontroll över kan ske.
Vi kan inte styra allt, men vi kan till viss mån styra hur vi reagerar på saker och ting.

Vi kan ta kommandot över oss själva. Det kan ta tid. Det är inte lätt. Men det börjar med en medvetenhet, och det är en skön känsla, av att vi iallafall har kontroll över oss själva.
Det är där vi måste börja!

Nu ska jag välja att göra nått bra av den här dagen;)

Carpe diem!

Skönt

Riktigt skönt med en hemmadag. Hade nästan glömt hur skönt det är att vara hemma och göra saker i min egen takt. Jag har städat lite, "nödstäd" och haft akupunktur-kunder på eftermiddagen. Jag har även hunnit sitta ute i solen och språka med en kompis om allt möjligt och omöjligt mellan himmel och jord.

Fler liknande dagar önskas!

Tack Livet och Moder Jord för denna dag!

I denna ljuva sommartid

Nu är tid att fröjdas åt Naturens gåvor!

Girls just wanna have fun!

Ja just det, tjejer vill väl bara ha kul? 

Vi vill vara snälla kompisar, väninnor och springa runt med ett fånigt leende på läpparna, plocka blommor och dansa efter varandras vackra gyllene pipor."Girls just wanna have fun!"
 Drama-queens. Jag vet inte om de vill ha kul, kanske de inte ens vet vad kul är? Det finns säkert sådana drama-queens bland männen också, men vad jag ser så är det, tyvärr, mycket vanligare  bland kvinnor. Med killar är det mer raka rör och raka högrar, rätt i flabben tjohej! och ryggdunk, skål och välkommen.
Jag tar mycket, jag går inga lätta matcher, jag söker aldrig konflikt, tycker att FRED & KÄRLEK är så mycket roligare. Lägger inte energi på bagateller, eller lyfter på ögonbrynet för en liten mesig förolämning. Kan skratta åt det som är svårt. Trångsynthet och svartsynthet är inget för mej. Kryptiska blogginlägg är desto roligare .
Jag är som jag är, andra får vara som de är.
Nåväl, jag är inte född igår i farstun. Och som det sägs:

Don´t fuck with me - I´m from Göinge;)

Det går fort

Det går fort nu, och har snurrat på bra på sistone. Det är jobb på lönejobbet, jobb som min egen F-skattare, det är planer på uppträden ( den 19e är det jag och konstnären, poeter och musikern Peter Arnesson på scen i Svarta Bergen utanför Lönsboda det blir en afton med musik, poesi och livsfilosofi, ja lite berättelser om gamla stenarbetare och själva berget också!) det är att hinna umgås med mina barn och min kärlek, det är full fart...
Men nu är det snart dags för semester, det gäller för mej att inte planera in allt för mycket utan ha några drälldagar då jag bara gör vad som faller mej in och kanske t om stannar hemma en hel dag. Det är ju inte jätteofta det händer annars. Och jag som egentligen älskar att vara just hemma o gå runt och greja, koka lite saft, chutney eller soppa, och baka till ett par bröd.. Får väl se till att få det tidsutrymmet  här och nu, var jag befinner mej.

Ta hand om dej och din dag!

De där stunderna

De där stunderna när hjärnan ger sig ut på okontrollerad vandring, är guld värda.
Som när jag cyklar till och från jobbet på min elcykel t ex eller när jag går en lång runda, ensam.
Då hjärnan får gå strövtåg som den vill, ta nya vinklingar och svängar beroende på vad jag ser, hör eller associerar till av någon tidigare tanke. Tror det är livsviktigt.
En slags meditation, fast meditation kan ju ses som det motsatta också, att tömma hjärnan på tankar.
Jag tänker mej meditation som vila för hjärnan och att ströva fritt är, även det en vila mitt i aktiviteten.

Nu stundar och är, det semestertider för många.
 Hoppas du tar dig tid att låta kropp, hjärna och själ gå på strövtåg i sommaren!

I feel good!

Baravaradagar

Skrev igår om att komma till sin rätt.
För att finna stigen till sin rätt behöver vi ibland ta ett steg åt sidan, ta det lugnt ett slag, lyssna inåt och kanske bara vara här och nu för att veta vart man ska och vilket håll som bär just dit.

Jag är väldigt säker på vart jag ska, just nu behöver jag dock lugnet för att känna efter hur jag ska nå dit, eller vilka vägval jag ska göra och när. Så jag ska försöka att dra ner på lite roligheter. Och ha några "baravaradagar" i sommar. Jag ska verkligen försöka...

Att komma till sin rätt

Idag, under min arbetsdag, skenade tankarna då jag for i tjänsteärende.
Körande bil kan jag komma i den härliga känslan att tankarna vandrar lite som de vill, och så skedde idag.

Det som kom fram i hjärnkontoret var uttrycket "Att få komma till sin rätt".
Tänk vad underbart det är när vi blir uppskattade för de vi är! Att verkligen få komma till sin rätt.

När vi inte blir nedvärderade för vad vi inte kan, inte klarar, inte mäktar med utan får vara de vi är och när någon, några eller många ser just dina och mina företräden och begåvningar - de goda sidor, de kunskaper vi alla sitter inne med.

När vi blir offer för andra människors dåliga mående, ofta närstående personers, då blir vi förminskade och är inte alls till vår rätt. Då blir vi själsligt avrättade istället. Det är grymt, vi måste värna varandra.
 Jag skriver inte detta för att jag är nån typ av ängel,
 utan för att  jag lärt av mina och andras misstag...

Jag har idag några ungdomar som jag gett några sysslor här hemma.Av olika anledningar är de daglediga denna sommar, arbetslösa och rastlösa. I sina bästa år.
Dessa ungdomar var hemma i vårt hem och donade medan jag var på lönejobbet. Då vandrade tanken vidare, att tänk om de procent som vi i dagens samhälle tycker att "vi behöver" som arbetslösa, tänk om vi fick ansöka om att bli dessa, daglediga och fria personer.
 Vi kanske rent av skulle turas om att vara arbetslösa???!!!
Eller som jag skrev, innan, att vi fick ansöka om det
Säkert helt utan motivering, eller kanske med motivering?
Hur skulle det se ut?
Jo till exempel, motivering:
Jag är en 3 barnspappa som inget hellre vill än att vara hemma hos mina barn ett halvår just nu. Barnen är 6, 4 och 2 år och jag hade tänkt ägna mina dagar åt att vara tillsammans med mina barn, samt hjälpa min gamla far lite då och då.
Eller: Jag är 21 år och har gått i skola sedan jag var 6 år, jag känner mej, trots min ringa ålder, ganska sliten, så jag önskar gärna vara arbetslös nu i tre menader för att sedan fortsätta mina studier.
Eller: Jag är en hen på 62 år och jag har så många hobbys och så mycket roligt jag vill göra just nu så jag vill gärna lämna min plats på företaget till en yngre förmåga.
Eller: Jag är en kvinna på 46 år, mina fyra barn är snart vuxna alla och jag har många järn i elden, skriver mycket och vill gärna få ihop min andra bok snart samt ge mej på mer artisteri tillsammans med mina artistiska vänner. Jag vill också försöka vara den "samordnare" jag är i flera sammanhang och kanske ta mig an ett par ungdomar som behöver en vuxen person som stöd. Jag har också en hel del annat volontärt arbete
att utföra. ( böcker att skriva, sånger att sjunga, tavlor att måla, utrymmen att städa med mera!)
Eller jag är 62 år och har en jättekris med min fru, jag skulle verkligen behöva vara "arbetslös" en månad och hon också så att vi kunde få tid att prata ordentligt och komma fram till vad fan ( ursäkta!) vi ska göra åt situationen, vilket är svårt att hinna annars då vi båda jobbar heltid.

Är det egentligen friåret jag förespråkar? Ja kanske det.
Det jag förespråkar är att vi alla ska ta ansvar för arbetslösheter samt de arbeten som behöver göras.

Att få komma till sin rätt kan ju som jag antytt här vara att hamna på rätt arbete, det kan också vara att bli förälder, att hamna på scen, att komma på att en är riktigt duktig på att måla, passa barn, prata med gamla eller att finna sin livskamrat. Att få känna sig uppskattad för den jag är, det tror jag är en total lycka att sedan uppskatta andra precis som de är, är också total lycka.

Jag önskar att alla får komma till sin rätt  
De jag älskar, de jag inte älskar och de jag känner, och de jag inte känner, 
helt enkelt jag önskar alla människor att få komma till sin rätt.