Medveten

Jag blir, åter, mer och mer medveten om hur sjuk världen vi lever i är.
Inom mej har jag tagit ett par beslut som visar på att jag tar nått steg i taget bort från kommersialismen.
Går inte ut, ännu, med vilka beslut det är, för jag tänker ta det med min närmaste familj först.
Med de som är berörda av mina livsval, till en del iallafall.

Det klarnar i min själ och i mina tankar.
Jag vill värna Moder Jord. Jag vill inte bidraga till att jorden förstörs. Jag vill minimera den åverkan mitt liv gör på den här fantastiska paradis-planeten. Givetvis lägger jag om hela mitt liv över en natt, men sakta och säkert ska det gå på det hållet.
Jag har en plan!


Det är visst lönt!!!

Tusen och ett inlägg

Igår fick jag syn på att det inlägg jag gjorde i bloggen, då, var mitt tusende inlägg.
Det var den 6 augusti 2010 som jag skrev min första bloggruta. Den kan du läsa när du klickat här.
Intressant att se att jag skrivit mina tankar om vad jag skulle ha bloggen till, så att säga, och sedan jämföra med hur det blivit. Min intention med bloggen stämmer rätt väl med hur det blev, tycker jag. Förutom att jag inte lagt in så många krönikor som jag tänkt.
Jag skrev krönikor i många år i varje nummer av Älmhult kommuns personaltidning, Personalnytt. Det var en mycket bra skola att ha en deadline varje månad och friheten att skriva om vad jag ville på, någotsånär, begränsat utrymme. Ibland blev det en dikt och ibland blev det en och en halv sida betraktelser och vardagsfilosofi. Ungefär som det sedan blivit här i bloggen.

Mycket har hänt sedan denna blogg såg dagens ljus.
Tid är en märklig sak.

Felicia Försvann?

Eller var det Anna Wahlgren och Barnaboken som försvann, nu?

Jag läste ut Anna Wahlgrens "försvarsbok" Sanning och konsekvens igår.
Hon skriver bra, som vanligt, men varvar det med lite för mycket ur gamla böcker, tycker jag.
Antar att hon finner det som bevis för att hon inte ändrar i sin historia nu, då hon hänvisar till självbiografiska böcker som har några år på nacken, och även till den gamla fina Barnaboken.

Vi kan ju tycka vad vi vill om Anna Wahlgren som person, eller som offentlig person, s(åvida vi inte känner henne privat, då får vi antagligen tycka vad vi vill om henne ändå;)).
 Barnaboken är dock en bok som gett många föräldrar mod att lita till sig själva, och det tycker jag Anna fortfarande ska ha beröm för!
 Det är synd att, nu, Barnaboken nästan blivit bannlyst för att Felicia Feldt och Anna Wahlgren inte är sams.

Vi är nog, också, många kvinnor ( framförallt) som valt att gå vidare ur omöjliga förhållanden, inte tack vara Anna, helt och hållet, men nog har hon gett lite styrka när allt sett hopplöst ut. Att läsa hennes ord ger faktiskt styrka, och tilltro till en själv, och jag vet att nu är det många som även finner styrka i denna "konflikt" melllan Felicia och Anna.

Jag tror att alla människor, inklusive mödrar och frånvarande fäder, samt tillika närvarande sådana, gör precis så gott dom/vi kan!
Det gör döttrar och söner också!
Det är så att alla människor, troligen, gör så gott vi kan utifrån vår förmåga, vårt förstånd, vår energi, vårt ekonomiska läge, vårt läge överhuvudtaget. Detta fråntar inte oss att vi skulle försöka mer. Jag lägger mej inte platt och säger med ett ryck på axlarna att "ja ja jag har gjort så gott jag kunnat..." Utan mer med kraft, "Jag har gjort vad jag kunnat, men jag ser brister, jag ska försöka göra ännu bättre!" ( För det klart att vi alla gör och gjort fel. ) eller "Jag har levt efter min inre övertygelse!" ( så gott jag kunnat i det här samhället och med mina förutsättningar!)
Det kan ju dessutom vara olika vad det gäller. Vi prioriterar och det måste vi göra hela tiden och med allt. Även i barnuppfostran.
Är det viktigare att ha ett städat rum än att kunna bete sig som folk?
Är det viktigare att bli en lydig samhällsmedborgare än att våga tänka fritt?
Är det viktigare att barnen gör som mamma/pappa säger än att det tänker självt?
Jag vet, vi svarar alla lite olika på dessa frågor.

Tillbaka till Anna och Felicia och jag konstaterar:
Felicias bok hade inte blivit utgiven om inte Anna Wahlgren varit den hatade mamman, det är ingen större litteratur. Och denna Sanning och konsekvens, är egentligen inte en nödvändig bok för någon annan än Anna Wahlgren och möjligen de som inte läst någon av hennes 30-tal andra böcker.
 Eller hennes fantastiska självbiografiska "Mommoböckerna" ( 3 st).

Det  kan vara bra som boende i Sverige att ha ett hum om vad hon skrivit och gjort.
Ska jag rekommendera något så är det hennes mästerverk Barnaboken. Den är såklart inte skönlitterär men det finns avsnitt där, där jag tydligt sett att Anna är en "alternativpionjär" såtillvida att hon inte velat lämna ifrån sig ansvaret för barnen till samhället! Det ska hon också ha en eloge för.
Det finns avsnitt i den boken som är väldigt viktiga!

Jag konstaterar, av egen tankeförmåga och livserfarenhet, att om man som Anna, har fött 9 barn och 8 av dom har vuxit upp till någorlunda vuxna människor och 7 av dessa är kvinnor, alltså döttrar ja då vore det faktiskt märkligt om Anna var vän med alla, hela tiden.Men att rulla varandra i tjära och fjädrar offentligt känns ändå lite onödigt...
Som Anna skriver: "Vi behöver inte älska varandra, men vi kan bete oss som folk ändå!"

När kärlek sprids

När kärlek sprids växer den.
Den inspirerar, reparerar, multipliceras.

Det är ingen hejd.
När en kompis till min ena son säger:
-Thank´s for bringing him! Och tar mig i näven och ser mej i ögonen, då tror jag på mänskligheten och på Kärlek mellan oss människor.
Då tror jag vi är de fantastiska varelser vi är, som jag ibland glömmer bort att vi är...
När jag springer på för fort i vardagen eller sitter och knappar in räkningar på internetbanken.

Vi är barn av Universum, av Moder Jord och vi bör
CELEBRERA Livet, oss själva och varandra!



Hej Du, det är fantastiskt att vi är här!
Hurra!!!
 Lev och låt Leva, njut!

Det har sina sidor

Det har sina sidor, när gavlarna är väck.
Det har sina sidor att helt plötsligt vakna upp en morgon med huvudvärk och feber som jag gjorde igår.
Låg totalt kvaddad igår och idag kan jag iallafall resa mej upp, alltid något.
Verkar som jag är på den väl vandrade Bättringsvägen.
Skönt det.

Synd att missa två jobbdagar på mina eminenta jobbställen, där jag trivs utmärkt.
Jobbet inom socialpsykiatrin är nog det mest givande jobbet jag haft. Och då har jag provat mycket i branschen ( allt från personlig assistent till enhetschef) och i andra branscher också, mest inom handeln innan jag utbildade mej inom socialt arbete.
Allra bästa "jobbet" var förstås de år jag var hemma med mina barn.
Det är jag glad för att jag inte jobbat heltid förrän de var ganska stora, tycker det är viktigt, om möjligt, att prioritera så tid går före pengar. Hellre enklare mathållning och boende än en massa övertid, så tänker jag

Litet stopp för bad vid Strandvägen mellan Helsingborg och K-havn, med alla barnen. Den yngsta är med i magen:)

Orkar inte skriva mer nu. Kroppen hojtar om att "Du, du är faktitkt inte kry, gå och lägg dej igen!".så jag  lyder. ibland är det, det enda att göra.

Sköt om dej!

Ledig dag

Ännu en, från lönejobbet, ledig dag. Skönt.
Igår var en lång och varm sommardag.
Precis vad jag och många fler behövde.
Skönt!

Vit flagg

Jag har aldrig tänkt på det innan, men vissa tillställningar kräver vit flagg.
Det finns saker jag inte förstår.
Det ödslar jag inte så mycket energi åt, men när jag gör det tar det musten ur mej.

Ska skaffa en vit flagga.
Och sen har jag gjort mitt.
Jag är ju född diplomat, har jag fått höra många gånger.

Jag hör!!!

Jag hör att det tisslas och tasslas!
Visst är det nått Eurovision musik-grej på gång?!
Så spännande!
Eller?

Jag hör, ser och förstår. Samtidigt förstår jag inte alls.

Visst kan vi behöva fly i ytlighet ibland, klä oss i paljetter och fjädrar, dansa, festa och leva ut.
Men vad kostar detta kalas? Vad skulle vi kunna göra istället för de pengarna?
Och till vilken nytta fortsätter detta spektakel?

Jag hör:
Jag hör barn som skriker på uppmärksahet, som skriker efter tydlighet. Jag hör barn som skriker efter värme, kläder och mat. Jag hör människor som ropar efter fred och frihet. Andra som ropar efter en lägereld och sunt förnuft.

Jag hör också:

Trummorna i natten, lägerelden som sprakar, folk som skrattar och älskogsparets glada ljud.
Jag hör en bebis som skriker ut sin hunger och det förnöjda ljudet när hen hittar mammans naturliga mjölkförpackning. Jag hör djuren lunka i skymningen, koltrasten sjunga och Livet sjuda.

Jag hör ibland:
Min inre röst klart och tydligt. Ibland hör jag den svagare. Ibland inte alls. Då måste jag sätta mej ner en stund eller ännu hellre "döna rätt ut i skogen" och låta tankarna fara, medan kroppen klättrar över stock och sten, samt hoppar över diken..


Jag hör: 
 
 Eller som en göing lär ha sagt en gång: 

- Ja, Jag hör vad du siger men ja begriber ente va du mojnar! 

 

Nu vet jag!

Nu vet jag arbetsnamnet på min nästa bok. Idén är klar.
Eller blir det min tredje?
Har redan ett projekt igång, nystartat, tillsammans med en annan person.

Spännande tid!

Det spritter!

Som i den berömda vårsången, det spritter i buskar och grenar av Liv och av dans.
Och inte bara i buskar och grenar utan även i små fröer, i kropp och själ, ja i allt som känner Livets kraft i denna vårens tid.

Nej, jag har inte dragit till skogs. Och lär ej eremita mej mer än till ett par dagars vandring eller nått dygns isolering. Min tystnadsretreat får troligen vänta till hösten, men meditationen ska jag jobba vidare med, tillika yogan.

Dagen idag har varit en dag i arbetsgemenskapens tecken. Arbetat utomhus hela dagen, det har varit skönt och sedan avslutat med ett rejält yogapass. Nu soffläge :-)

Inga större filosofiska tankar i afton. Dock känner jag stor tacksamhet och glädje i Livet.

Tackar ödmjukt för allt gott på min  väg!

Skämt

Skämtade förra inlägget.
Jag behöver ju tak och väggar, också. Helst.

Tror jag

Tror jag skiter i alltihop o flyttar ut i skogen. . .
En kamin att elda i, en stol att sitta på, en säng att sova i.

Kära systrar, och bröder!

Det som har varit, har varit. Det kan vi inte andra på.
Det är nu och här, vi kan påverka. Påverka nuet och framåt.

Det som ligger bakom oss är förbi. Det vi kan förändra är vår syn på det som varit. Vi kan förlåta oss själva, varandra och andra och tro att alla gjorde sitt utifrån sin förmåga, just då.

Det ligger mycket frid och ro i den acceptansen.

Att vara den som öppnar dörren på glänt, att vara den som säger förlåt, att våga vara den som går först, det är vår uppgift.

I flödet

I  början av denna veckan kände jag att jag behövde dra lite i nödbromsen.
Inte boka in mer saker, inte ens roliga saker, inte ta på mej mer att göra, inte mer umgånge, inte mer av nått... Förstod inte riktigt varför jag nästan kände mig jagad, och jag tyckte jag var tydlig med att jag ville vara mer för mej själv, men fick ändå markera lite mer än vad jag fann trevligt.

Nu när, nästan hela, veckan har gått så förstår jag mer. 
Förstår att det var viktiga saker, i det till synes lilla, som jag inte skulle missa.
En idé som skulle kläckas och viktig information, om ett troligt samarbete, som skulle komma till mej.
Det är häftigt när jag ser trådarna i Livets väv.
Jag kan inte påstå att jag förstår hur det går till, Men att det finns saker jag inte förstår, ja det kan jag våga hävda med säkerhet.

 Har några vänner som kallar mej oraklet.
Men jag är inte mer orakel än någon annan, dock har jag nog lättare än många att få fram den sidan.
Hur jag gör?
Ja det undrar jag också.
Jag tror det handlar, mest, om att vara i flödet.
Våga låta idéerna komma när de kommer, och gripa tillfället i flykten samt lyssna på intuitionen.
För att lyssna på den, behöver jag stanna upp; vila, vara, känna utan alltför många intryck.

Det är bland annat det jag måste jobba vidare med: att finna tid att meditera, och det kan gärna vara under långa skogspromenader, att lyssna efter vad min intuition vill,
bli tydligare då jag vill sätta en gräns.
Att tillåta alla slags känslor utan att värdera dom.

Eremit med flit.

Ibland måste jag dra lite i bromsen. Som nu, så mycket inbokat i maj, så mycket att göra, mycket roligt, nu kan jag knappt boka in fler roligheter på ett tag. Inte mycket mer jobb heller.
Det jag ska boka in är tid med de närmaste, och tid för mej själv.
Det är ok att bli lite tråkig ibland, tycker jag.

På en normal dag på jobbet träffar jag en massa människor.
Det är nog det roligaste arbetet, för mej, att jobba med människor.
Endast köra traktor verkar kunna konkurrera med det, ja och skriva och hålla låda med Martin Lund på scenen, förstås. Och köra lite motorsåg också;D Fast inte på scen och inte med  Martin.

När jag inte jobbar, går på yoga, umgås med närmaste familjen och allra närmaste vännerna, är på cirkel eller styrelsemöte, sätter nålar (öronakupunktur) på folk, ja, då tänker jag ta mig friheten att vara,
just, eremit med flit.
Ta hand om dej, gläds och var noga med dina val!
Det är mitt råd, det, just nu.

Strövtåg i hembyden

Åh vad jag älskar att strosa i skogen, "ränna" rakt ut bland björk och gran, hoppa över bäckar och snubbla över tuvor. Tankarna får så bra fart då, som vinden över den stora åkern.
Det kommer en  glädje inifrån även den gråaste dag när jag sitter på en sten i skogen och pausar med, endast, min hund som sällskap.
Viktig tid, den där tiden att göra nått själv.

Tillsammans, är också mycket, mycket viktigt.

Och absolut jätteviktig tid är tid med de jag tycker allra mest om.
Ni vet vilka ni är: la famillia!

Kärlek och Frid!

För vad det är

Jag tror att jag blir mer och mer klarsynt.
Att jag lättare ser saker som de är, men vem vet det? om det verkligen är så?

Det räcker ju att jag har känslan av det.
Jag ser konflikter för vad de är, jag ser kärlek för vad det är, jag ser sorg för vad det är.
Men jag kan ju bara se det utifrån mej själv, grundat på mina erfarenheter och tankar tänkta, eller?

Undrar om jag blir mer och mer objektiv?
Det är kanske det jag menar?

Icke dömande, eller?

Ändå ogillar jag uttrycket "för vad det är".
För vad vet vi människor säkert, egentligen?

Ta hand om dej och andra.

Det är en vacker morgon. 
Jag ska strax ge mej ut. 
Har en hel del på mitt dags-schema idag.
Har faktiskt gjort ett sådant för att vara säker på att få med allt, eller snarare på att få nått gjort idag. Sköna vårdagar är lätt att bara glida iväg och swisch så är kvällen här och jag måste sitta och lyssna på koltrasten och njuta solnedgång, och då är det gott att även känna att "jag fått nått vettigt gjort". Fast frågan är ju vad som är vettigast? Ständigt.

Testbakar just nu i nya, eller bättre begagnade, bakmaskinen som jag köpte på loppis igår.
Har alltid varit tveksam till bakmaskiner, ja hushållsmaskiner överhuvudtaget. Ja el-spis, el-visp och diskmaskin är förstår jag vitsen med, men riskokare, äggkokare och popcorn - maskiner övergår mitt förstånd. Men nu är det så att flera kloka människor jag känner håller sig med bakmaskin, så när nu erbjudandet infann sig på loppisen för 100kr och därtill av en person jag känner, så jag vet var jag reklamerar den om det visar sig behövas, ja då slog jag till.

Första brödet försvann i ett "nafs", då vi var fyra personer hemma i går kväll, då brödet blev klart.
Det som är på gång nu är ett majsbröd med en aning vitlök i, känns som om det kommer falla mej i smaken.

Många tankar genom huvudet den senaste veckan. Om liv och död. Om ondska, Om älskade barn. Om mordet i Oslo. Om hur de anhöriga känner. Om hur mycket kärlek världen rymmer. Om det lilla vi kan göra i en sådan situation och att det lilla faktiskt betyder något, även då vi känner oss maktlösa.

Tvära kast, från dessa tankar, "ljushögtid" och kondoleanshälsning, till Loppis, igår. 

Mina tankar far hit och dit. Lite trött men inte sliten, direkt. Behöver massa obokad tid och gärna tid för mej själv. 

Fundering på  jämvikt, balans i livet, prioriteringar, jämvikt i samspelet med andra och om att vi
 ( läs jag, fast det är svårare att skriva) behöver lära oss/mig att hålla vissa människor ifrån mej, på lagom avstånd och att våra behov ser helt annorlunda ut, beroende på hur livet ser ut. Jag har 11 personer i min allra närmaste familj, och det är ju rätt många det. Då räknar jag man, barn, "swärbarn"och min mamma.  
 Jag är oerhört tacksam för min familj och stjärnfamilj, ska jag räkna alla där får jag ta till mer än fingrar och tår. Fina fin - människor, alla.

I dag blir det jobb på hemmaplan. Lite öronakupunktur för att stilla smärta, lite vedarbete, lite kontorsjobb och lite filosofi gör dagen komplett.

Det är inte lätt att leva tunga dagar. 
Lätta dagar är det betydligt lättare;)

Ta hand om dej och om andra!

i tystnaden

I tystnaden finns kanske svaren, om vi lyssnar riktigt noga?

Tröstens ord

Vill kunna skriva kloka tröstande ord som läker,
men ibland räcker inte orden till.

Vill kunna förändra saker som skett,
men ibland räcker inte våra krafter till.

Vill kunna göra allt bra,
men det finns det ingen som kan.

Vi svävar i rymden, i tomma intet.
 Ett tag är det så.

I naturen, kanske, läkningen finns.
I sånger vi minns, kanske, läkningen finns.
I Livet självt, läkningen finns.

Jag försöker sätta ord på det omöjliga.
 
Jag ger upp.

Valborgsmässoafton 2013

Dagen förflöt i relativt lugnt tempo.
Jag dammsög och eldade, hade två personer på öronakupunktur i eftermiddag.
Fint att kunna lindra värk och därmed underlätta personers vardag.
På förmiddagen hann jag med att fika med min mamma, ta in ved, samt elda.

Så landade dottern och hennes kille hem, så vi körde till äldste sonen för valborgsfirande. En massa trevligt folk, många som jag inte träffat på lääääänge, så det var suveränt roligt! Brasa, grill och massa trevliga samtal.

Tyvärr var jag ju tvungen att sticka ifrån ett slag, men av en trevlig anledning för jag skulle hålla ett vårtal vid Ubbeboda gamla skola, en bit utanför Lönsboda. En trevlig tillställning och talet gick hyfsat bra, tycker jag.
Jag har fått lite feedback och det verkar som åhörarna var nöjda. Det blev även några böcker sålda.

De tre musketörerna var där och även Dartanjang, de fyra, mina eldsvurna vänner från soppgrytans land och Hjärtats sjö. Det var ett stort stöd att de var på plats, det kändes tryggt.

Ikväll har ett fruktansvärt sorgligt bud nått mig och jag önskar att det inte är sant, men så är det nog... tyvärr.
Mina tankar går till familj, släkt och vänner som mist sin dotter, syster och vän i den tragiska mordhistorien i Oslo.
Jag saknar ord...
Tänker på er!

Plötsligt förändras allt.