Nu är det igång, arbetet med min nya bok som kommer i höst.
Jag har planer på att ge ut fler.
Denna, min andra, bok blir likt den förra en bok med dikter och lite kortare texter.
Titeln är inte klar. Den får mogna fram, precis som titeln på min förra bok "Bräckt vatten" fick ta sin tid. Det är nästan som att namnge ett barn, så det är inget som ska göras i en hast. Det ska tänkas och kännas, och övervägas innan det slutgiltiga beslutet tas.
Jag hoppas att Du som läser min blogg är intresserad av boken. Mer information kommer här, efter hand!
Önskar dej en fin dag!
Vänligen Catarina
Så ser omslaget ut till min första diktsamling.
Tavlan som visas på omslaget är målad av Jens Carleson.
Kontrollbehov är inget fel, det har vi alla människor. Det är sunt. Att vilja ha viss koll på hur saker och ting hänger ihop i ens liv. I ens eget liv, när det rör en själv är det sunt. Men det är när man tänjer på gränsen och tycker att man ska ha kontroll över andra människor, vad dom gör, vill veta allt om någon, som man bryter gränsen, stör andras integritet.
Själv känner jag många, många människor, men få kommer mej riktigt nära. Jag har några människor som vet det mesta om mej. Dock har jag inga specifika hemligheter, men tycker inte om att känna mig bevakad, då det ibland har inträffat. Det är bara mina allra närmaste som behöver veta vad jag tänker och tycker. Och ändå skriver jag blogg? Motsägelsefullt kanske?
Det är väl det som är en svår fråga för oss som vill skriva för andra. En balansakt, som är kul i sig.
Att ge lagom mycket av sig själv, och inte för mycket. Inte kränka sin egen integritet!
Och för mej är det bara att inse, de flesta människor kan jag behandla så som detta citat från Dalai lama säger: "Jag försöker behandla alla jag möter som gamla vänner." , men inte riktigt alla. Jag har alltså lite att jobba på, men det har kanske även den som gått över gränsen?
I mitt arbete med människor är detta med integritet och att närma sig med respekt, ett av de viktigaste redskapen. Alla kan läsa om det, men alla kan inte använda sig utav det.
Helt privat kan jag tänka att en del ska man helt enkelt, alltid, hålla på minst en armlängds avstånd. Hur var det nu Birk sa till Ronja? Nej just det, det var en replängds avstånd.
Ha ha, ibland bör man kanske ha ett jäkligt långt rep;)
Visst ibland måste man ju också lära sig att "Tas med det som är farligt!", det är ju därför man måste gå nära älven och stupen ibland, för att lära sig... men då måste man kanske släppa kontrollen, i alla fall delvis?
Det är så mycket nu, säger man ibland.
Just nu säger jag: det är så mycket nu som jag vill göra! Så mycket jag behöver skriva, så mycket som ska komma fram ur mej via "pennan" ( eller datorn), som jag behöver uttrycka. Bokidé, ja, inte bara en. Så nu måste jag välja fokus på ett av dessa skrivprojekt.
Krönika för en tidning, knep och knåp. Dikter kommer då och då, som i gårkväll, då blev det ett par stycken.
Strax ska jag ut och cykla en långrunda. Redan släppt ut hönsen och grejat lite här hemma på gården. "uppe med tuppen" har jag verkligen varit idag, trots kvällsjobb igår.
Och så är det till att fylla 50 till hösten. Halvvägs till hundra, ja ja;) Det blir spännande. Minns pappas 50-årskalas, fast det är många år sedan nu. Tittar på foton från då och han ser så ung ut, kanske som han fyller 38 istället för 50, faktiskt. Då var min ena son bara några månader, nu är han snart 27... tiden går. Bäst fånga dagen, som det så vackert heter.
Allt jag vill skriva om och borde är att vi ska värna Moder Jord, det vill vi väl alla?
Men hur gör vi det bäst?
Ta hand om varandra och hjälpa medmänniskor! Hur gör vi det bäst?
Eller bara, hur tar vi bäst hand om denna onsdag, som just i skrivande stund ligger framför oss?
Ett liv! Hur tar vi bäst vara på det?
Fullmånenatt och jag skriver ett blogginlägg som ingen någonsin får läsa.
Spännande va!?
Det är raderat nu. Men det var skrivet. Svart på vitt.
Och jag skrev det.
Bara jag och fullmånen såg det!
Snopet va!?
Ibland när Livet går fort
känns det som jag måste stanna upp och tänka
Tänka och förhoppningsvis njuta
Likaså nu när sommaren tycks gå så fort
När det snart redan är mitten på Juli
Mitten på sommarmånaderna
Tänker jag så
känns det lugnare
"Mitten på sommarmånaderna"
Och vi är ännu bara nästan där
Då hejdar sig allt och jag själv lite
Det är som en dikt av Alf Henriksson
Ni vet den, om evighet fram och evighet bak
Att det är en märklig sak
Och så är det, tycker jag jämt
Fast jag inte alltid tänker på det
Ibland när Livet går fort
Behöver andra människor "Talkabout"
Då behöver jag ensamheten
och kanske "Walkabout"
Fast mest en runda i skogen
Jag var vid mina föräldrars grav igår kväll
Där sa en nattfjäril till mej att
"Du ska lyssna än mer till ditt hjärta"
I mina beslut, lyssna inåt
Den flög runt bland blommorna där
satte sig sedan på min vrist
Jag tackade för det och för
att jag haft så fina bra föräldrar
jag vill som Arja S tacka Livet
Det gör jag väl bäst med pennan
och genom mitt jobb och att vara jag
kanske?
Nä jag är inte ofta den som behöver
en massa väninnor och "Talkabout"
saker och ting
Det räcker med ett par av dom bästa
då och då, ibland
Snart skorna på en sväng
andas den morgonhärliga luften
känna vinden mot ansiktet
och Moder Jord under fötterna
kanske finna en kantarell
Lyckan i det lilla
Ibland när Livet går fort,
känns det som jag måste stanna upp och tänka
Tänka och förhoppningsvis njuta
Likaså nu när sommaren tycks gå så fort
När det snart redan är mitten på Juli
Mitten på sommarmånaderna
Tänker jag så
känns det lugnare
"Mitten på sommarmånaderna"
Och vi är ännu bara nästan där
Då hejdar sig allt och jag själv lite
Det är som en dikt av Alf Henriksson
Ni vet den, om evighet fram och evighet bak
Att det är en märklig sak
Och så är det, tycker jag jämt
Fast jag inte alltid tänker på det
Ofta blir det för mej
en "writeabout" som nu
Ordet ut i pennan
ned i pappret
ibland behöver jag läsa
något av mej själv
skrivet av mej till mej
oftast
Ju äldre jag blivit, desto mer blir det tydligt för mej att det är ändligt.
Livet alltså, och därmed allting. Även om allt finns alltid, men i olika former...
Det är väl helt naturligt att man tänker mer på det, när man blir äldre.
Likaså när man mister en förälder.
Det känns ännu viktigare att visa min kärlek till de människor som står mig allra närmast, barn och "swärbarn", min sambo, och övrigt nära familj, släkt och de riktigt nära vännerna.
Jag är så oerhört tacksam över så mycket. Fantastiskt att få leva i ett land i fred, med mat på bordet varje dag, och att få lov att känna sig berikad med så många nära och kära. Även Moder Jord och naturen vill jag hylla! Det är ett fantastiskt samspel i naturen på vår Moder Jord, som får allt att funka. Jag blir rörd och ödmjuk då jag förstår att ALLT hänger ihop. Det svindlar, och det känns nästan (?) religiöst. Eller det är kanske det, det är? Jag vet inte, mäktigt är det i varje fall.
Det vettigaste vi och jag kan göra är att försöka njuta som bara den. Av naturen, av Livet, av de vi älskar, av att leva i fred och frihet mm Njuta Livet! Vi som kan.
Inlägg
