The Wall, från gravid 14-åring till NUET!!!

Dagens första inlägg handlar om The Wall som jag och mina tre söner var och upplevde i Globen i onsdagskväll.

Det var så mäktigt.
 Min dotter, hennes pojkvän och yngste sonens flickvän strövade i City under tiden, då de ej hade biljetter och hellre hade valt att inrikta sin vistelse på att se Stockholm och den för unga människor så populära aktiviteten "Att handla". Vi som gick på konserten tillsammans var ett gäng  på 6 personer.

Att sitta där, se o höra ja uppleva  Roger Waters röst, musiken, bilderna som rullar, effekterna, stämningen, MUREN inte minst och det är samma musik som jag lyssnade på då jag väntade mitt äldsta barn för 30 år sedan, det är en upplevelse som slår mycket.
Helt i klass med att stå vid/på Sacre Couer i Paris med nästan hela barnaskaran och se det mäktigaste åskväder jag någonsin skådat "rava loss" över Paris, på den plats där jag stått med mamma o pappa för många år sedan. Detta var i samma kategori, helt klart.

I börja av The Wall kommer låten "The Thin Ice" som jag spelade så ofta 14år gammal (ung) med bebisen i magen och likaså när han kikat ut.. Just eftersom den börjar med barnskrik och handlar om Livet och kanske mest om det svåra i livet "fast himmeln är blå", kan man väl enkelt säga;) och jag visste då, mer än många jämåriga, att livet hade många skiftningar och nyanser, även om jag ännu mest trodde att det gick i "Svartvitt";)
Här har vi den om någon vill lyssna Klicka här för att lyssna på The thin ice:)

Nu satt jag alltså där, 30 år senare, tillsammans med denna min förstfödda och två av hans yngre syskon. Vi njöt alla under konserten tillsammans med alla de andra tusentals som var där.
 Jag grät, skrattade och fick knottror på armarna, vi klappade varandra och pekade på effekter. Flygplaner som störtade ned var häftigt, skolläraren var stor och "rälig" och mannen på scenen var och är ett geni!

Roligt minne är också då jag och en tre, fyra tjejer till går runt i Byn och håller varandra i armarna och sjunger "We don´t need no education! från "Another brick in the wall". Skivan kom nämligen samma år som jag började högstadiet och fyllde 13 år. Snacka om musik som följt mej genom livet och som kommer att hänga med så länge jag hänger med:)

The Wall är minst lika aktuell idag och det känns faktiskt märkligt att de gjorde den redan för 30 år sedan. Så mycket har ju förändrats, tycker vi, men egentligen inte.
För att citera andra hjältar så är det:
 "Samma grupp av människor som styr och som skiter i hur många som spyr, i Birmingham!"
( Hoola Bandoola Band, låten Birmingham)


Då vi apploderat mästerstycket och mästaren länge&väl och han troligen ville gå ut och dricka kvällstea, eller vad nu "typ" 70åriga brittiska herrar helst gör på en onsdagskväll, så bugade han sig framåt och sa:- "Thank You!" och precis då vi trodde att han skulle kuta ut så sträckte han en arm rakt upp i luften höjde huvudet och kikade upp mot vår läktare och sa:- "Thank You  up there, Thank You very much!"
Och ja sa till "ungarna" att: "Ja, tack det ska vi ha, så som jag asat hit med alla ungarna o allt;)"

Stockholm visade, förövrigt, sin allra bästa sida och det var en underbar men kort vistelse, men det sägs ju att "underbart ÄR kort"!