Att komma till sin rätt

Idag, under min arbetsdag, skenade tankarna då jag for i tjänsteärende.
Körande bil kan jag komma i den härliga känslan att tankarna vandrar lite som de vill, och så skedde idag.

Det som kom fram i hjärnkontoret var uttrycket "Att få komma till sin rätt".
Tänk vad underbart det är när vi blir uppskattade för de vi är! Att verkligen få komma till sin rätt.

När vi inte blir nedvärderade för vad vi inte kan, inte klarar, inte mäktar med utan får vara de vi är och när någon, några eller många ser just dina och mina företräden och begåvningar - de goda sidor, de kunskaper vi alla sitter inne med.

När vi blir offer för andra människors dåliga mående, ofta närstående personers, då blir vi förminskade och är inte alls till vår rätt. Då blir vi själsligt avrättade istället. Det är grymt, vi måste värna varandra.
 Jag skriver inte detta för att jag är nån typ av ängel,
 utan för att  jag lärt av mina och andras misstag...

Jag har idag några ungdomar som jag gett några sysslor här hemma.Av olika anledningar är de daglediga denna sommar, arbetslösa och rastlösa. I sina bästa år.
Dessa ungdomar var hemma i vårt hem och donade medan jag var på lönejobbet. Då vandrade tanken vidare, att tänk om de procent som vi i dagens samhälle tycker att "vi behöver" som arbetslösa, tänk om vi fick ansöka om att bli dessa, daglediga och fria personer.
 Vi kanske rent av skulle turas om att vara arbetslösa???!!!
Eller som jag skrev, innan, att vi fick ansöka om det
Säkert helt utan motivering, eller kanske med motivering?
Hur skulle det se ut?
Jo till exempel, motivering:
Jag är en 3 barnspappa som inget hellre vill än att vara hemma hos mina barn ett halvår just nu. Barnen är 6, 4 och 2 år och jag hade tänkt ägna mina dagar åt att vara tillsammans med mina barn, samt hjälpa min gamla far lite då och då.
Eller: Jag är 21 år och har gått i skola sedan jag var 6 år, jag känner mej, trots min ringa ålder, ganska sliten, så jag önskar gärna vara arbetslös nu i tre menader för att sedan fortsätta mina studier.
Eller: Jag är en hen på 62 år och jag har så många hobbys och så mycket roligt jag vill göra just nu så jag vill gärna lämna min plats på företaget till en yngre förmåga.
Eller: Jag är en kvinna på 46 år, mina fyra barn är snart vuxna alla och jag har många järn i elden, skriver mycket och vill gärna få ihop min andra bok snart samt ge mej på mer artisteri tillsammans med mina artistiska vänner. Jag vill också försöka vara den "samordnare" jag är i flera sammanhang och kanske ta mig an ett par ungdomar som behöver en vuxen person som stöd. Jag har också en hel del annat volontärt arbete
att utföra. ( böcker att skriva, sånger att sjunga, tavlor att måla, utrymmen att städa med mera!)
Eller jag är 62 år och har en jättekris med min fru, jag skulle verkligen behöva vara "arbetslös" en månad och hon också så att vi kunde få tid att prata ordentligt och komma fram till vad fan ( ursäkta!) vi ska göra åt situationen, vilket är svårt att hinna annars då vi båda jobbar heltid.

Är det egentligen friåret jag förespråkar? Ja kanske det.
Det jag förespråkar är att vi alla ska ta ansvar för arbetslösheter samt de arbeten som behöver göras.

Att få komma till sin rätt kan ju som jag antytt här vara att hamna på rätt arbete, det kan också vara att bli förälder, att hamna på scen, att komma på att en är riktigt duktig på att måla, passa barn, prata med gamla eller att finna sin livskamrat. Att få känna sig uppskattad för den jag är, det tror jag är en total lycka att sedan uppskatta andra precis som de är, är också total lycka.

Jag önskar att alla får komma till sin rätt  
De jag älskar, de jag inte älskar och de jag känner, och de jag inte känner, 
helt enkelt jag önskar alla människor att få komma till sin rätt.