De talar

om Frankrike, just nu, på radion.
Det väcker minnen i mej.
Ett par gånger var jag med pappa där, då han arbetade i Paris och Le Mans.
Ena gången var min mamma också med, den andra gången var det jag och min ena syster som var med.

Jag var mycket ung och gravid.

Minns att vi var ute på vischan och körde.
Slingriga vägar, mellan fält av sädesslag och lavendel, ringlade genom landskapet.
Vi stannade till i en liten by och även vid ett kloster, utan för byn.

Där, minns jag, att jag tvekade.
Skulle jag?
Skulle jag öppna bildörren, rusa ut, bort till porten och in i klostret?
Be nunnorna om att få bo där, föda mitt barn där och slippa åka hem?

Senare hade jag behövt åka hem ändå, men just då... 

Var den låst, porten?
 Eller var det bara att slita upp den och rusa in?
Skulle jag mötas av en snäll nunna som genast fattade tycke för denna mycket unga blivande mamma?
Eller skulle jag mötas av ett extremt strängt ansikte?

Jag satt kvar i bilen.
Pappa läste ur en turistbroschyr om klostrets grundare, ålder på byggnaden och, dagens, inriktning på verksamheten.
 Han och syster diskuterade något, jag minns inte vad.
 Jag satt i baksätet, tyst, med mina tankar och min mage.

Ibland kommer de där små stunderna som kan ändra historien.
Då vi kan ändra vår egen historia.
De stunderna är nu och nu och nu!!!!
Hela tiden, NU!

Ofta säger jag och många med mej: "Det är som det ska vara just nu!" och det tror jag på.
Fullt och fast.
Det var inte så det skulle bli.
Jag skulle inte bli en smitare.

Jag skulle bli en som vågar åka hem, vågar möta människorna, våga stå till svars, föda barn,
 älska ( eller kanske i omvänd ordning;) ), leva fullt ut, slåss för svaga och  för mej själv.
( fast ibland är även jag en liten lort;P)
Jag skulle bli och vara mej själv.

Det är en spännande tanke att det var SÅ nära att jag sprang ut ur den där bilen den gången...
Antagligen hade pappa övertalat mej att gå in i bilen igen, eller kanske inte?
Syrran? ja troligen.
Det får vi aldrig veta.
Antagligen hade jag inte fått stanna där utan slussats hem till den svenska socialtjänsten,
 för inte kan en gravid, svensk, 14-åring rymma in i ett kloster i Frankrike och stanna där?

Jag sprang inte in dit och jag fick vara ifred för den svenska socialtjänsten.
Barnen föddes, stor, frisk och stark.
Att vara så ung mamma har sina fördelar också, om man får vara i fred OCH ha människor som, inte bara tror, utan är helt övertygade om att man klarar uppgiften, då kan de naturliga instinkterna fungera.
Vilket de gjorde i mitt fall. Vi har det i oss, om vi inte fjärmar oss för långt från det naturliga!!!

Svag för kloster är jag fortfarande.
Det är ett  intressant livsval, att välja det Livet!

PS. Ett mycket intressant livsval att inte välja det också, måste jag säga!