Sista och andra

Det är sista och andra morgonen, här, på Backlunds boende i Vikarbyn, Rättvik.
Det känns lite märkligt, precis har jag bott in mej, skulle kunna stanna en vecka, lätt, om det inte varit för längtan till barnen och att arbetet, hunden och vardagen kallat.

I goda händer här, fångande om jag trillar mot ett svart hål, aplåderande, gestikulerande, snälla händer och blickar, som också vet vad det innebär att Leva på allvar. På riktigt.

Har inte skrivit mycket på datorn här, mest för hand, på det gamla hederliga sättet med penna mot papper.
Upptäcker nu att bokstaven V råkat ut för något, kanske en smula knäckebröd eller nått annat som gör det extra trögt att trycka ned just den tangenten, jag tänker på det och pressar fram ett och annat V när jag skriver, ibland blir det Ikarbyn ibland Vikarbyn.

Strax är det dags för den fantastiska frukosten.
Just nu sitter jag ute och lyssnar till kråksång, småfåglar,duvkutter och en V8-motor som mullrar en bit bort. De är  väldigt vanliga här uppe, bilarna som jag älskar att vara lite kluven inför, "amrikanarna".

Om jag tittar upp från datorn, och det händer, ser jag en fantastisk vy.
Nedanför byn och precis i mitt synfält från gräsmattan  jag sitter på, ligger stora sjön Siljan vackert blågrå, nästan dalablå.
På andra sidan sjön skönjer sig berg och dalar, mjukt böljande upp och ned.
Där till vänster vet jag att Rättviks kyrka skiner vit på sin udde, det såg jag igår då vi vvar några som promenerade ned till badplatsen och ut på bryggan i den ljumma junikällen.
Storspoven gav sitt läte och en och annan fiskmås också, dock ej så vanligt förekommande här.

Skärmen på datorn är mörkare än vad som är bra, jag måste hitta inställningen för det, jag har redan lite jobbigt med att se, har kommit i fasen då jag måste ta av mina glasögon då jag ska läsa.
Detta vid tillfällen då andra tar på läsglasögon, men är man närsynt från början, som jag, blir även det lite bakvänt.
Är ganska bakvänd men det blir rättvänt för mej.

En del tycker att jag hittar på så mycket "konstigt" t ex  åker iväg alldeles själv och skriver i dalarna eller bussluffar i Värmland, som förra sommaren.
Det jag kom på igår då jag sms-ade med en speciell-t god vän,
var att jag, kanske, har extra mycket upptackarlust kvar!
Jag har varit mamma sedan jag fyllde 15 år och tagit det på ganska stort allvar, bland annat på det sättet att jag, definitit, varit mer bofast än om jag varit barnlös.
Jag har absolut inte lidit av bofastheten eller det tidiga föräldraskapet, jag har varit i farten, jobbat, läst vid ett universitet, rest då kassan och Livet tillåtit och inte stått tillbaka eftersom det berikat så oerhört att vara, just, förälder.
Dock inser, och kanske än mer anser, jag att jag kanske är lite vildare och begiven på äventyr i världen än någon som redan tycker sig ha sett så mycket.
Det kan även vara ett personlighetsdrag, nyfikenhet på Livet och omgivningarna.
Det finns så mycket att se.
Det finns så mycket att ge.
Det finns, tyvärr, även så mycket att reagera på, som är negativt, ja, riktigt sjukt i år värld.

Nu måste jag dra mig in, min dator säger att energinivån är låg och frukosten kallar, även, hur nu en frukost kallar;)? "Kom och ät mej, kom och ät mej!" ropade frukosten..

Jag skriver mer sen, jag kan helt enkelt inte låta bli!