A working class hero is something to be!

Gamla låtar som jag hör med nya öron.
Eller med gamla öron men med nya perspektiv.
Har alltid förstått att Lennon var trött och förbannad när han skrev Working class hero
och nu lyssnar jag igen och den går rakt in i själ och hjärta på mej, berör mej så att jag får tårar i ögonen.
Samt lite glädje för jag vet att jag är inte ensam om att tänka som jag tänker, även om käre John gått vidare så finns det många som har en tvekande syn till det rådande samhället.
Jag är ganska anpassad, jag gör ingen revolution, jag jobbar och mina barn har gått i vanlig, kommunal skola, ingen hemundervisning, för vi ska ju ändå orka leva i det här samhället för ingenting ändrar sig över en natt så det är väl lika bra att man lär sig reglerna någotsånär i alla fall MEN:

Glad blir jag av människor som vågar tänka själva, barn som vuxna.

Mycket glad är jag att jag har flera vänner att diskutera Livet med, det Levande, riktiga Livet,

det berikar verkligen.

Fantastiskt är det att återupptäcka musik som jag hört sedan barnsben, via radio, pappas skivor och stora systrars musikval.

 Det är fantastiskt att förstå hur och vad som präglat mej.

 Och fantastiskt att jag inte stagnerat, att jag har en hjärna att tänka egna tankar med, en själ som är fri och fantastisk och ett hjärta som klappar, oftast, på rätta stället:  och ja jag får säga det själv!

 För det får man, bara så Du vet;)

Bilden är inte så suddig, konturer finns. Det känns skönt!