Universum knuffar mej

"Universum knuffar mej åt ett visst håll ibland."
 Så sa en ny vän till mej, helt nyligen, i ett samtal.
För mej var det ett "nygammalt" sätt att se på det som, just nu, verkar pågå i mitt liv.
Jag har varit i sådana perioder tidigare, är ju inte född igår utan - 66.
Det har varit både upp och ner som i de flesta liv,
 men jag hade glömt hur realistiskt och magiskt
det kan vara, samtidigt, då livet vill något med oss.

Just nu är jag härligt klar OCH förvirrad på samma gång.
Väldigt underhållande är att se hur människor jag möter, i sin tur, presenterar mej
för nya viktiga människor, i någonslags ordning som om det fanns en plan med det.
Helt klart kan jag se att de senaste veckorna varit som en skola jag stigit in i.

Olika personer visar mej olika rum i skolan och, ännu så länge, går jag mest runt och tittar, tänker och känner mej för.
Att skolan är den rätta för mej hyser jag inga tvivel om.
Att tiden är den rätta är heller inte nått att tveka på.
Att det är rätt skola för mej, är så sant som jag skriver det här.

Jag har länge tänkt på de ämnen som nu blir aktualiserade genom de möten jag får vara med om:
Vad jag egentligen ska syssla med? ( Lägga mitt LIV på!)
Vad och hur vi väljer att lägga/använda tiden!
Tiden som utgör våra liv...

Tydligt känner jag hur universum, inte knuffar mej, utan föser mej framåt på den här stigen som  utgör skolan jag går i. Det finns många skolor i Livet och denna är spännande och obligatorisk för mej, jag tror nämligen inte jag kan varkens skolka eller hoppa av ostraffat.
Tack ni som, hittills, visat mej runt på "skolan" och ni som redan gett mej en liten försmak av er lektion!