Vägen till Trösteriket.

Har du varit i Trösteriket så vet du vad jag menar.
Vägen dit är en av de svåraste, men också en av de vackraste.
Man möter mycket längs vägen, gråt, skratt, stenar att snubbla över, gropar att falla i, små svarta hål att ibland sitta i... ljus som sipprar fram och visar vägen...

Vägen är inte tillgänglig alltid.
Den öppnar sig i din själ då du möter en förlust.
Det kan vara en anhörig eller en vän som dör.
Det kan vara en älskad som väljer en annan väg än din.
Det kan vara en förlust av något annat,
kanske att få en svår sjukdom öpnnar vägen till
Trösteriket.

Min väg dit har öppnats ett par gånger, riktigt.
När en ung man, bästa vän till en av mina söner, dog,
och när min far dog.

Först är dörren stängd.
Man måste själv våga "buffa till" den lite så den öppnar sig på glänt.
En del gör det genast.
För andra tar det lååång lååång tid.
Kanske först en lång period av handlingsförlamning.
Dörrenstår säkert, helt säkert kvar, tills man är redo att putta upp den.
Det måste få ta den tid det tar.
Man ska aldrig knuffa in någon genom den dörren.

En del slår upp den på vid gavel och traskar in.
Andra gläntar försiktigt och tar ett trevande steg i taget.
Det viktiga är att låta alla gå på Vägen till Trösteriket i sin takt, och på sitt sätt.
Det finns inget rätt eller fel.
Det är samma "regler" som gäller som alltid.
Varsamhet mot sig själv och andra, speciellt de som också går på denna väg.
För aldrig är man, någonsin, så skör...

Vacker röst, vacker psalm till tröst.

På sätt och vis är man aldrig så levande som i dödens närhet, möjligen i kärleksruset.
Fast de två tillstånden är så olika finns likheter.
Mycket känslor, in på djupet.

Själv satt jag på verandan och spelade Highwayman om och om igen då min far gått bort, för två år sedan.
Det blev min tröstesång. Foton, minnen, drömmar, musik, konst, att hitta sin skog att vandra i, eller sin parkbänk eller café att sitta på och bara vara där med sig själv och sin sorg eller om man inte är en sådan "ensamvandrare" som jag utan måste ha sällskap: finn din vän att prata med, att ta med till cafét eller att visa de där fotona för... Att skriva, rita, dansa, läsa, resa, så mycket kan vi behöva på vägen till Trösteriket.

Vila!!!
Vila behöver man också.
Få saker tar så mycket kraft ifrån oss som att sörja.
Själv köpte jag, på Apoteket, ett par rör Berocca med extra vitaminer och mineraler ( "Vid psykisk och fysisk stress") , ett rör gav jag min mor och ett tog jag själv.

Trösteriket är väldigt vackert när man vågat sig in hela vägen.
Det kan vara provoserande kanske, att jag beskriver det som vackert, men för mej är det så.
Att minnas det vackra man delat, det som var mellan mej och min far som inte går att sätta ord på.
Hans humor "Lika dum" som min, interna skämt som "bara vi" och de närmaste förstod.
Att hitta ett gammalt kasettband i en låda i garaget med Jonny Cash, Bett Midler, Bob Dylan,  Janis Joplin eller för all del Wagner, kan få mej att småle.

Jag varvar här lite "allmänt" om att vandra till Trösteriket och min faktiska väg dig.
Själv tror jag att man kommer dit och sen slungas man ibland tillbaka av ett minne eller bara av tidens tand... och ibland tassar man tillbaka lite tyst, stänger dörren så försiktigt man kan som om det fanns ett sovande barn därinne som kanske börjar skrika  annars... man stänger dörren och vet, att nu när man vågat sig in till Trösteriket så finns vägen dit alltid, dörren finns alltid.
 För man kan behöva återkomma många, många gånger..

Detta lär vara ett kinesiskt ordspråk:


"Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud ,
Men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår."




Var rädda om varandra medans ni har er;)