Kontrollbehov är inget fel

Kontrollbehov är inget fel, det har vi alla människor. Det är sunt. Att vilja ha viss koll på hur saker och ting hänger ihop i ens liv. I ens eget liv, när det rör en själv är det sunt. Men det är när man tänjer på gränsen och tycker att man ska ha kontroll över andra människor, vad dom gör, vill veta allt om någon, som man bryter gränsen, stör andras integritet.
Själv känner jag många, många människor, men få kommer mej riktigt nära. Jag har några människor som vet det mesta om mej. Dock har jag inga specifika hemligheter, men tycker inte om att känna mig bevakad, då det ibland har inträffat. Det är bara mina allra närmaste som behöver veta vad jag tänker och tycker. Och ändå skriver jag blogg? Motsägelsefullt kanske?
Det är väl det som är en svår fråga för oss som vill skriva för andra. En balansakt, som är kul i sig.
Att ge lagom mycket av sig själv, och inte för mycket. Inte kränka sin egen integritet!

Och för mej är det bara att inse, de flesta människor kan jag behandla så som detta citat från Dalai lama säger: "Jag försöker behandla alla jag möter som gamla vänner." , men inte riktigt alla. Jag har alltså lite att jobba på, men det har kanske även den som gått över gränsen?

I mitt arbete med människor är detta med integritet och att närma sig med respekt, ett av de viktigaste redskapen. Alla kan läsa om det, men alla kan inte använda sig utav det.
 Helt privat kan jag tänka att en del ska man helt enkelt, alltid,  hålla på minst en armlängds avstånd. Hur var det nu Birk sa till Ronja? Nej just det, det var en replängds avstånd.
Ha ha, ibland bör man kanske  ha ett jäkligt långt rep;)

Visst ibland måste man ju också lära sig att "Tas med det som är farligt!", det är ju därför man måste gå nära älven och stupen ibland, för att lära sig... men då måste man kanske släppa kontrollen, i alla fall delvis?

Ronja och Skalle-Per.