Måste ingenting!

Ibland kommer den, bara sådär, känslan av otillräcklighet.
Antar att det är mänskligt, iallafall är det inte gudomligt.
Som en tanke, pust och stön, en känsla, som en inre stress, som nått ohållbart.
Att inte räcka till...

Att inte räcka till, i sina egna ögon, det är ju där det börjar, eller är det i andras?
Inte så lätt att veta, vad som är mina krav på mej, och vad som är andras förväntningar.
Och vad inbillar jag mej att andra förväntar sig av mej?
Eller VAD förväntar de sig, verkligen?
Kanske inte alls så mycket som jag kan få för mig i stressade stunder.
Det klart, jag som brukar vara "stålkvinnan"!!!

Det är i sådana här känslor, som strategin kommer in. Den som jag har använt mig av förut, den som jag vet funkar. Som att ta fler promenader i Moder Natur, som att vara extra snäll vid mej själv, som att inte tvinga mej till så mycket alls.  Eller rättare sagt, tvinga mej till RÄTT saker!!!
Hitta balansen. Inte helt lätt när hela samhället tycks julstressa och det är så lätt att följa med strömmen.

Nä jag är inte sämre eller mer stressbenägen än nån annan. Jag tror att min stresströskel är ganska hög, men människa är jag såklart, verkligen. Att gå runt på denna gjord och verkligen Leva, är inte endast enkelt och roligt alla dagar, inte ens för mej;) men jag är verkligen TACKSAM att få vara här, ha allt det jag har, de människor jag har i mitt liv, hus och mat för dagen, vänner, familj.

Det är inte otacksamhet, inte alls. Det här handlar om mej själv, och att jag sprungit lite fort för vad som är bra för mej. Att tappa min struktur och koll i tillvaron.
Kontrollbehov?!? Jag?!?
Ja kontrollbehov har vi faktiskt alla, mer eller mindre, vi behöver känna att vi har någorlunda kontroll över livet.
Det är inget fel!
Det är helt naturligt.
 Det är när vi vill att alla andra också ska gå i våra ledband, så att vi kan ha kontroll över dom också, som det börjar bli nått "tosigt" över det hela.
Som en vän skrev till mej: Den viktigaste människan i Ditt liv är DU!!!  SÅ lätt att glömma... men så sant. Det låter egoistiskt men utan sig / mej själv, har jag/du inget Liv alls.
Så just nu när regnet smattrar utanför, känner jag inte för en promenad, nej det får bli en stunds meditation här inne i mitt varma goa hus. En meditation, finna balansen och sänka kraven på mej själv lite.

 Ibland är det ju fullt tillräckligt att andas och att finnas här och nu!