Empatiövning

Läser nu en gammal bok om personlig utveckling. Det är roligt och fascinerande hur rätt böcker hamnar i ens händer precis i rätt tid. Mycket i boken stämmer så exakt med tankar jag haft nu i höst. Det handlar om inställning och visualisering, och det handlar också om att verkligen bry sig om andra och att intressera sig för andra.
Det där märkliga med att de människor jag möter, som jag spontant eller efter ett tag har svårt för, säger mer om mej själv än om dem. Och att VERKLIGEN försöka sätta mej in i andra människors tankar och känslor.  Inte för att vi kan det fullt ut, men det är nyttigt att försöka.  Det där som en del människor triggar hos en, vad är det om inte känslor i oss själva.

Visst finns det väl idioter? Det skulle jag vilja fråga t ex Dalai Lama.
( fast kan komma på säkert 100 frågor att ställa till honom och detta skulle nog ha nr 23 eller så på listan;))
Kanske hade han gett mej sitt lugna vackra leende och sagt  'Den som sa det kan va det!" fast i mycket snyggare förpackning. Eller: Vem är jag att döma?

Nä vem är jag att döma?

Säg, de människor jag tycker om, som jag spontant gillar, de som jag vill umgås med, som jag tycker har många goda sidor också mer om mej själv än om dem? Det är en karamell att suga på och en nöt att knäcka.
Någon eller ganska många visa människor säger att allt är en reflektion av oss själva. Då är det kanske så?

Jag kan fundera mej blå eller grön, eller röd. Det spelar ingen roll, svaret menar jag. Filosofi är allra mest frågorna. Det är de som är relevanta;)

Det är hursomhelst väldigt intressant att verkligen tänka sig in i andra personers situation. Åter kommer jag fram till att de flesta, kanske alla, gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar gällande: tid, ekonomi, förstånd, ork, ja förmåga.  Vem är vi då att döma?

Det finns alltid, i stort sett, en förklaring till våra mänskliga beteenden. Därmed inte sagt att alla beteenden är acceptabla.

Blev nog en lite spretig text det här, men jag gör så gott jag kan;)