Mitt i ett samtal kommer det

Mitt i ett samtal om projekt, studiecirklar, byaförening och studieförbund kommer det.
Samtalet om Livet med stor L.
 Hur barnen växer upp.
Storheten i att följa dom och hur denna individ kan ha kommit ur mej.
Magi, förtrollande och, ett aldrig sinande äventyr, att se dom växa upp och börja ana vilken människa som finns där. Nu är mina, nästan, vuxna alla.

Jag kan stå bredvid min äldsta son förundrad över att denna fina man är min son!
Likadant med alla mina barn, detta är min avkomma, den som för mitt släkte vidare. De som kommer att minnas min pappa, deras morfar och jularna hos mormor och morfar, hur jag var som mamma i bra och dåligt, de som lekt i min trädgård och ätit min mat.
Nyfiken över vad de kommer att välja, vad de kommer att vara för personer, hemmakära eller globetrotters, det är olika i en syskonskara på fyra.
Höra hennes tankar och reflektioner över hennes barn, iaktagelser lika mina rörande hennes barn. Skillnader i människors personlighet, kan synas redan när de är små och förändras på vägen. Den som är hemmakär som liten kan besitta en trygghet senare att våga resa jorden runt, kanske helt ensam. Den som är vild som liten kanske blir hur lugn som helst och undrar: -Barcelona? Vad skulle vi göra där? Har ju så mycket att göra här hemma?!

Det är stort att följa en människas utveckling.
Egnas eller andras barn. Det är en ynnest.

Detta samtal.
Två kvinnor, mödrar som möts i gemensam reflektion över barnen. Barnen.

Alla barnen är med här, yngsta är i magen:)

Det är inte bara stort, det är enormt.
Vi avslutar med: - Hur avslutar vi ett sådan här samtal?

Vi torkar tåren på kinden, konstaterar att det ÄR stort och kommer överens om att maila varandra om de där andra, visserligen viktiga, men världsliga tingen som cirklar och sådant.
Jag kan inte riktigt sätta ord på det, men ett MÖTE av stora mått i att vara mamma, förälder, MÄNNISKA!

Tack Livet!