Barn

Barn. 
Barn har betytt och betyder väldigt mycket för mej.
Jag kan, utan överdrift, säga att min liv är präglat av barn.
Då jag var 14 år och blev gravid, inte så vilsen i världen som det först kan låta, var valet ganska självklart för mej. Faktiskt var jag mer övertygad då om NEJ till abort, än vad jag är nu. Men vem ser inte världen mer svart-vit när vi är unga? Så solklart allt var, det blir svårare med åren och alla nyanser. Jag förstår, nuförtiden, hur kvinnor kan välja den andra utvägen, även om den inte varit tänkbar för mej själv.

Det är verkligen inte så att  jag rekommenderar tonåringar att bli föräldrar
 Jag har till och med varit väldigt förskräckt när mina barn varit 14-15 år och jag tänkt
"Herre Gud, var jag verkligen inte äldre?"

Så när jag var 15 år ( tre dagar innan jag fyllde 15 till och med) kom mitt äldsta barn till världen, jag började min bana som mamma och fick bli vuxen i ett huj. Det har känts självklart för mej och jag kände mej mogen nog att axla detta, kanske för att jag inte förstod;)
Väntar vi för länge och blir "för kloka" kan det säkert vara så att vi inte skaffar barn alls.
Sen att jag har barnasinnet kvar och på vissa områden inte är vuxen, det är en annan sak, som moder har jag varit vuxen sedan dess. Ja i själva omvårdnaden, moderskapet.

Ibland händer det att människor undrar om "det inte var jobbigt".
Jo, det var jobbigt, i några månader.
Jag tyckte det var jobbigt att behöva tala om för människor att jag var gravid och jag var lite tonårstrotsig, "det ser de väl, det behöver jag väl för f-n inte säga?!" tyckte jag, och nog syntes det.
 Det rann mjölk ur brösten och magen blev stor, precis som sig bör.

Det som INTE var jobbigt var det faktum att jag,
 helt biologiskt sett, var i jättebra ålder att få barn
 Kan slå fast att jag nog mer var som en 20-åring både fysiskt och mentalt, annars hade det säkert inte funkat. Barnet som kom vägde över fyra och ett halvt kilo.

Om vi kikar på hur naturfolk levt och lever är en så ung mamma inget onormalt. 
Men i vårt samhälle är vi inte alls i fas med naturen då det gäller vissa saker.
Jag har till exempel aldrig haft så mycket mat till nått av de andra barnen, som kom senare.
Instinktivt visste jag en massa saker, så jag funderar verkligen på vad vi egentligen bär för kunskap inom oss. Visst visade mamma en del och visst var det till stor hjälp att alla vi tre systrar fick barn samma år, jag kunde fråga de andra. Men jag  minns inte att jag hade svårare eller fler frågor än mina systrar som är äldre än vad jag är. Jag hade också ett par kompisar, som redan var mammor, som var några år äldre än mej. En 8 år äldre och en 12 år äldre, det var ett stort stöd.

Hur som helst så har jag haft följe av barn en bra bit på min livsresa. 
Det är de egna barnen, och det är andras barn. Inte mycket ger mej sådan glädje som att umgås med ungar. Jag får en chans att få en annan inblick i världen. Att få sjunga och busa, på ett sätt som vi vuxna sällan gör då barnen inte är med. Och att prata om både roliga och allvarliga saker med ett barn är jätteintressant.
Att umgås med barn ger nya perspektiv.

Det är inte jobbigt med barn, men det är jobbigt om barnen inte sover på natten.
Det är jobbigt när man känner att man har svårt att räcka till, med orken och tiden.
Men barn i sig är inte jobbiga, vi kan ha det jobbigt med hur vi hanterar olika situationer, men det är ju en annan sak, inte sant?

Idag har jag extrabarn som förgyller min tillvaro. Det är min älskades dotter som är en stor glädje, och barnen till en före detta, andra vänners barn, och en av mina svärdöttrars syskonbarn som jag träffar på kalas och ibland på högtider.
Och om några år, eller kanske rent av innan "några", dimper det säkert ned barnbarn och jag blir farmor eller/och mormor.

Idag kan jag lätt förstå de som väljer att inte skaffa barn, och framför allt de som väljer att inte skaffa egna biologiska barn utan adopterar från länder där det finns många barn som saknar föräldrar. En fantastiskt lösning och insats för världen som jag verkligen respekterar och förstår.

Det är inte självklart att allt går som på räls med barn och graviditeter.
Det är mycket som kan gå fel.
Det är inte alla graviditeter som förlöper som de ska och ibland slutar det i stor sorg i stället.
 Det har jag också sett på nära håll.  Det kan inte finnas nått som är en så stor sorg som att mista ett barn.

Inser att jag är oerhört lyckligt lottad.

Pacha mama!  
Tack Moder Jord och Fader vår!

                  Jag har fyra barn som är födda 1981, 1989, 1994 och 1995, de duggade tätare med åren;)