Fortsättningen ( the rest is still unwritten;))

Jag fortsätter skriva. Om min vardag, om mina drömmar, om mitt Liv.
Jag tackar Livet för att det gick bra med min son i trafikolyckan förra helgen där han var en förare i en av de 6 bilar i seriekrock på motorväg. Jag tackar Livet att allt är så bra med min familj och att jag har så bra vänner.
Jag har varit vilse, mest i mitt inre. Jag har kämpat som ung mamma,  med studier, med "omöjliga karlar" ( till synes;)), med dålig ekonomi, med jantelagen, människor som försökt lägga ångest på mej, och för all del har jag inte heller varit världen mest enkla människa alla gånger.
Tur jag varit och är utvecklingsbar.
Jag ser Livet som en skola.

Ja jag har kämpat men jag har inte sett det så. Jag har levt. Jag har gjort det jag trott varit bäst i den situationen och jag har tidigt tänkt att jag vill kunna se mej själv i ögonen. Oftast har jag kunnat det.
Nu i backspegeln kan jag se att jag visst kämpat. Att jag gått egna vägar sedan tidiga år, att jag inte velat sälla mig i den stora massan, trots att jag är en ganska vanlig människa. Kanske är jag en vanlig ovanlig människa.  Skapad av Livet, mina medmänniskor och mina val. Naturligtvis också av kulturen och samhället jag lever i. Samt det där med andras förväntningar på oss, det som kanske påverkar oss mycket mer än vi förstår och som vi inte direkt är medvetna om, alla gånger.

Människor kommer in i våra liv för att lära oss något. Det är jag övertygad om. Vi kan bli klara med varandra, medan andra är menade att finnas vid vår sida under lång tid. Händelser sker, som vi ibland kan vara delaktiga i och ibland är allt bortom vår kontroll. Vi skapar världen tillsammans, i varje ögonblick.
De personer som väcker mest känslor i oss har mest att lära oss, tror jag. Både de som väcker glädje, kärlek och positiva känslor och de som väcker irritation,sorg, ilska och "dåliga vibbar".
Det ena är betydligt roligare än det andra;)

Ibland kan det ena övergå i det andra, det vet vi alla som varit störtförälskade och sedan några månader, eller år senare, undrande tittar oss omkring och undrar vad tusan vi egentligen såg i den där människan;)
Jag har till och med varit med om att hjärnkontoret sagt till mej att "se upp med den där personen, akta, akta," , intuitionen har vrålat till mej "SOS" och blinkat med rödljusen och ändå har jag inte alltid lyssnat. Men någon gång ska väl även jag lära mig att lyssna. Det svåra är om man ska varna andra, eller låta var och en gå på sina minor? Vi är alla olika, mina minor kan kanske vara någon annans paradis, så jag låter Livet sköta det mesta om inte själva Livet tillfrågar mej så;)

Just nu är jag i en spännande fas där mycket fallit på plats. Jag har skrivit om det innan: att mina barn börjar bli stora alla, att jag mött mannen som jag trott fanns, som jag drömt om, och som nu jag vet finns på riktigt, som jag faktiskt tror att jag kan utvecklas med och diskutera tankar och Livets alla sidor inklusive den andliga, abstrakta delen med. Jag har vänner som känns mer äkta än någonsin. Kanske beror det på att jag själv är mer äkta än någonsin.
Vi kreerar oss själva, med våra val. För mej kan det inte bli tydligare!

 Inuti oss faller stjärnor, tänds galaxer, slocknar solar och svarta hål öppnar sig, 
i vårt inre universum.