Heaven or hell!?!

Visst är det märkligt hur vi människor påverkar varandra?

Hur vi kan locka, plocka, provocera fram olika saker hos varandra.
En del människor kan göra mej orolig bara genom sin blotta närvaro.
Som väl är, är de inte så många.
De flesta människor är mig ganska neutrala.
Som Emil i Lönneberga säger om Lina, pigan, "Ho får gå här som katta ungefär!"
Ja som en katt, som man varken har ont eller gott av antar jag att Emil, så finurligt, menade.

Sen finns det människor som kan få en att känna harmoni, att få mej att trivas, känna tillit, kunna koppla av i deras närvaro, att våga visa lite mer vem jag är, som jag känner mej familjär med.

Märkligt är, också, att det där förändras över en tid. 
En människa som påverkat mej, varit viktig för mej,
 förut kan nu vara helt neutral för mej, intetsägande.
Och någon som jag inte lagt märke till förut kan plötsligt "sticka ut"
och vara någon jag lägger märke till eller lär känna närmare trots att vi kanske känt till varandra länge.

Det är liv, det är rörelse, det är förändring, det är utveckling.

En del människor skräms av det och vill inte vara med om förändring.
Alla kan vi ibland ha en rädsla för förändring.
Bäst mår jag när jag vågar välkomna den.
Våga säga Hej då och Farväl till det som varit
och Välkomna det nya in i Livet!

Många försöker döva sin rädsla med ett eller annat missbruk, kanske har vi alla något?
Träning, alkohol och andra droger, mat, sex, bantning... för mycket tv-tittning, shopping
 ( eller att handla/ köpa som jag föredrar att säga, Shopping är "mitt hatord nr1"!).

Häftigt (vore det) att finna en människa som man kan synkronisera med hela vägen,
kanske inte alltid så att man alltid följs åt i alla faser, men att man kan ge varandra utrymme
att krisa, må bra, utvecklas, tänka fritt och Leva!


Mycket blir ju dessutom vad vi gör det till. Vad vi påverkar det till.
Ett vaket sinne är värt mycket på den här resan som vi kallar Livet.
För precis som Hotel California "it could be heaven and this could be hell!"

Tänk om det är så att vi faktiskt  får välja!;)

Finns vänner som jag haft som följeslagare länge nu, i nästan hela Livet. Ett par av de allra närmaste vännerna har funnits med mej i över 30 år nu. Det är märkligt hur vi tar vid ett samtal, nästan där vi slutade, oavsett om det gått ett halvt eller 5 år sedan vi sågs. Sådana vänner är guld värda. Ofta känner de mej, nästan, bättre än jag gör själv;)
Ja såklart, alla riktiga vänner är guld värda.
En ny vän kan dessutom ge känslan a att  vi känt varandra länge,  en märklig och mäktig känsla:)