Jag älskar dej. / I varje nu skapar vi oss själva med våra val!

Vet inte riktigt varför jag ska skriva om detta just idag, men det ska jag.

Ibland är det bara så.
Det kommer ett ämne, en tanke poppar upp i min hjärna och jag känner för att skriva kring det temat.
Jag har ingen färdig plan, ibland inte ens en färdig tanke, då jag sätter mej vid datorn.
Det växer fram medan fingrarna dansar på tangenterna.

Det är en kommunikation jag inte styr så mycket, medvetet, över.
Ibland kan jag själv bli förvånad över vad jag skrivit, speciellt om  jag läser om det långt efteråt.
Ibland kan jag då undra hur jag tänkt och ibland kan jag tänka:
"Har jag verkligen skrivit detta, det är ju bra!?!"
Ibland kan jag skratta för det är dåligt, oerhört barnsligt eller låg helt i tiden då jag skrev det men blev snabbt inaktuellt,  men det viktigaste för mej är ATT skriva, det är ett sätt att koppla av, faktiskt.
Det är ett sätt för mej att få ordning på allt jag tänker, ett sätt att skapa mej, för det är det vi gör hela tiden.

I varje nu skapar vi oss själva med våra val!

Idag kom tanken, som jag tänkt ibland, att jag inte tillhör det stora flertalet människor, som springer runt och slänger till sina barn meningen, "jag älskar dej" i tid och otid.
Jag är jättedålig på att säga det.
 Vet knappt att jag verkligen sagt det.
 Det kan komma ett "älskade unge" då och då men just meningen:
"Jag älskar dej."
 Nej, det säger jag nog inte, det skulle kännas krystat till och med.
Låter det konstigt?

Alltså, jag vet inte om det är bra eller dåligt att springa runt, eller för all del sitta,  och säga "Jag älskar dej" flera gånger varje dag.
Tyder det  på att det finns ett tvivel?
Att det inte är självklart?

Hur tänker jag nu?
Jag tror det är nått vi lärt i all den importerade amerikanska kulturen, med Coca Colan och hamburgarna har vi fått detta "I love you" och "Have a nice day", på köpet, liksom.

Led jag av att mina mamma och pappa inte sa "jag älskar dej", tvivlade jag någonsin på att jag var älskad?
Mina barn, min mamma, mina systrar och mina vänner, tvivlar jag på att jag är älskad av dem?
Tvivlar de på att de är älskade av mej?

Nu tänker säkert någon eller, kanske, många att: "det kan ju inte skada att säga jag älskar dej!?"
Nä det kan det säkert inte, för egen del tänker jag bara att det egentligen sänder helt andra signaler än vad den som säger det menar.

Jag tänker såhär:

"Om mina barn, någonsin, tvivlar på att jag älskar dem, ja då har jag totalt misslyckats."