Det händer

mycket och fort nu.
Jag "måste hia mej", på ren göingska eller småländska om man så vill, hur som helst,
"Hia" mej ska jag.

Snart är det semester!
Ett par dagar, till, jobbar jag.
Sen ska jag organisera hundväkteriet innan jag ger mej iväg till älskade Celina,
"min" lilla by i Bulgarien.
Där är tempot synd att kallas tempo!
 Där är det mer en lunk i den varma solen.

Att stiga upp tidigt på morgonen, smyga upp till affären och köpa en stor dunk med rent vatten, ett bröd och möjligen lite oliver är så skönt.

Mina bara fötter känner hetta mot trappstenen, solen har stått på hela morgonen.
Tuppen gal från grannens tomt och duvorna kuttrar, hundar skäller på avstånd.
Jag ser en vild flock  hundar, en bit bort.

Sträcker ut foten och får fatt i min sandal med tån, jag kniper åt med tårna och hasar fram  mitt tänka skodon. Lirkar i fötterna och ger mej iväg, ut genom porten, nickar åt Slavis fru som står och plockar med något innanför deras staket. hon nickar tillbaka och ler.
I gathörnet står tre kvinnor och pratar, jag vinkar, ler, de fattar, ler och vinkar tillbaka.
Kommer  förbi busskuren med alla bilderna på avlidna människor, deras dödsrunor som anhöriga klistrar upp överallt. På sina staket, på plank, på busskuren.
Den är belamrad.
Mest, som sig bör, gamla människor som lämnad jordelivet,
men även några bilder på yngre personer.
Sorg är sorg världen över.

Utanför affören sitter ett par äldre män, det ser ut som om de redan delar en öl.
 Klockan är bara åtta på morgonen, de tittar ogenerat på mej med uppskattande blick och jag nickar inte mot dem som mot deras fruar nyss.
 Jag tittar rakt fram och går med bestämda steg.
 Väl inne i den svalare butiken pekar jag och får fram vad jag vill ha,
 ägaren och hans fru är mycket vänliga.

Tar ett kliv över tröskeln, snubblar nästan, inte många ytor är plana här.
Rakt framför mej är den vita lilla kyrkan och någon har satt en stor blomsterbukett
på kyrktrappan. Nu hälsar männen ordentligt och riktigt:
"Godmorgon frun!"
Jag ler snävare än mot kvinnorna innan och säger godmorgon, går rakt och raskt förbi dem.
På bygatan ligger en överkörd katt, död. Djurliven är inte mycket värda här. Ofta ser man djur som i Sverige skulle betraktas som misskötta.

Det växer tomater och andra ätbara saker på varje kvadratcentimeter, i alla trädgårdar, utom vid "svenskhuset" i varav ett vi bor.
Byborna har sina odlingar, höns, duvor och bin.
 De är självhushållare och verkar riktigt lugna och trygga där de lever i sina enkla stenhus som på ytan ser ganska dåliga ut men som har vad som krävs för att skydda mot väder och vind.

Ja jag längtar dit, jag som inte brukar längta.
Jag längtar även efter mina barn, jag som inte brukar längta. De är inte långt iväg men stora nu och huset är tommare än någonsin. Men jag vet att varje sak har sin tid och att jag har väldigt lätt att fylla tid med en mängd trevliga, underbara, intressanta projekt av diverse slag.
Längtar också  mycket efter mina Sjöpirater, som jag snart kommer att träffa igen, sjöpirater, musketörer, "de kloga", kalla dem vad jag vill:) de är Vänner a la special.

Det känns nykommet och vackert att längta annars tillhör jag dem som :

PS. I Celina kan man inte annat än att hia sig;)