Livets glädjeämnen

Livets glädjeämnen är många och skiftande.
När jag var nere en period, ja ni vet "nere", då fick jag rådet att skriva ned en sak varje dag som gjort mej glad, eller nått bra jag gjort, och om jag inte blivit glad för något och inte tyckte jag gjort något bra så skulle jag skriva ner nått jag sett som mööööööjligen kunde vara något positivt.

Detta var på våren, minns jag, och jag vet att jag skrev en dag: "sett en krokus."
En annan dag kunde det stå: "hört en bra låt."

Jag har svårt nu att tro att det där var jag.
Men det var det, i allra hösta grad. Det där är också jag.

Sakta men säkert kom jag tillbaka till livsglädjen.

Det är mycket otäckt när man inte känner den.

Jag kom tillbaka genom att återupptäcka livets glädjeämnen och så mitt livselexir:

Att vistas ute i naturen.

Om jag lever o har hälsan kommer jag antagligen hamna där igen, någon gång, nere i "deppigheten".

Livet är en berg-&dalbana, och det är inte sjukt
 att det är så!

Ångest är också normalt, om det handlar om normal ångest, det vill säga. Ångest kan då vara en vägvisare, en inre kompass, som man ska lyssna till.

Det finns rent sjuklig ångest, också,

och det där ska jag inte tassa in på,

då behöver man professionell hjälp.

Men om man är nere, en  period,

ja deprimerad som vi faktiskt alla kan bli någongång i Livet,

då är knepet med en liten bok och att tänka till på vad som glatt idag, och att skriva
ned det i den lilla boken, inte så tokigt, minsann!

Idag har jag inga som helst problem med att se glädjeämnen.

Oftast är jag så glad och har så roligt så nån "Jante-lags-Nisse" kanske tycker jag ska ta en liten bok och skriva ned nån tråkighet jag råkat ut för eller nått fult jag sett, för det kan väl aldrig vara "normalt" att gå runt o vara sådär glad???!!!?

Hi hi, det som varit glädjande idag är:
Jag vaknade livs levande i morse!

Jag träffat en kollega idag som jag inte sett på läääänge och som jag saknat SÅ!

Hon hade positiva saker att berätta!

Solen sken!
Naturen är så vacker att jag inte vill vara innomhus mer än nödvändigt.

Riktigt såhär rakt och fin terräng var det INTE
där jag och hunden hoppade över diket idag;D

Jag haft en lektion svenska i vuxenskolans regi och som vanligt hade vi fantastiskt roligt!

Jag har träffat så många fina människor och talat med några fina människor i telefon.

Ikväll gick jag en lååångrunda med hunden och vi gick en väg jag aldrig gått förr och vi gick längs ett dike

för att hitta smalaste stället att hoppa över, och jag kunde lika gärna fått traska hem med blöta kläder men det klarade sig!

Är det "Normalt" för 45-åriga damer, att vilja hoppa över diken långt ut i skogen?

Frankly, I don´t care!

                                            But you: Take Care!