Superlativ

kan göra mig lite försiktig, lite skeptisk men det beror på hur de sägs och vem som säger dem också.
Är ödmjukt tacksam för flera positiva ord som nått mig de senaste dagarna.
Ibland tycker jag att jag kämpar i lera och inte kommer någon vart och känner mej allt annat än "Superlativ"!

Ord jag fått höra bara sen i går är: "Du är så modig!" "Ödmjuk" mm
Vet ju inte vart man ska ta vägen.
TÄNK! att det är så mycket lättare att ta ris än ros... man svarar lätt nått i stil med :
"Äsch, den här gamla trasan!"

Det är så oerhört svårt, dessutom, att se sig själv utifrån... objektivt... ja det är svårt.

Jag brukar försöka tänkta att de flesta, eller kanske alla, gör så gott de kan just då utifrån de saker de vet, kan, förstår och har möjlighet till ( finns alltid saker som kan begränsa oss, vare sig vi vill det eller inte). Det är en tröst att tänka så, hjälper många gånger men ibland förstår jag inte ändå.

När jag, av någon anledning, känner att jag faktiskt inte gjort så gott jag kan så händer det att jag känner av ett dåligt samvete. Det brukar inte svida till så ofta nu när jag är i vuxen ålder. Det är skönt, oftast kan man nämligen rätta till ett misstag om det sker.

För det är så sant som det är sagt:

Ta fram trollen i ljuset så spricker de!!

De flesta problem, eller situationer går att lösa till och med de som man ALDRIG trodde skulle bli lösbara.
COOLT!