Sagan om Brunte och Silver

Det var en gång en bondgård som låg så vackert inbäddad i den nordiska naturen.
Byggnaderna var rödmålade med falu rödfärg och knutarna vitmålade.

I huset bodde bonden Sven och hans fru Svea, ett gammalt strävsamt par som slitit länge på gården.
Det mesta fungerade bra men det pyrde en obehaglig känsla, på sistone, och Sven och Svea hade svårt att förstå vad det var. Det var iallafall nått med hästarna som inte stod rätt till...

De hade två hästar.
 Den ena, gamle Brunte var en riktigt gammal trotjänare som slitit duktigt i många år.
Den andra hette Silver och var en het unghäst som nyss hade blivit inkörd.
Brunte var brun och hade svart man och svans.
Silver var, som namnet avslöjar, lite silverskimrande i manen och svansen, annars var han också brun.

Brunte hade dragit plogen många vårbruk och dragit vagnen otaliga gånger till och från kvarnen.
Silver hade, som jag nämnde, precis blivit inkörd och han längtade tills det var hans tur att dra plogen.
Det var ju snart vår och som Silver längtade!

 Han kunde stå i sin spilta, om vintern, och tänka på när tiden kom för vårbruket då han skulle spännas framför plogen.
 Oj vad han skulle gå stolt där på åkern och hjälpa Sven dra de rakaste fåror man kunde tänka sig!

Vid Silvers sida, i spiltan bredvid, stod en annan drömmare.
Det var Brunte det!
Han å sin tur drömde också om att Silver skulle spännas framför plogen:
"Oj vad stolt jag ska bli när jag kan lämna över åt honom nu till våren! Då ska jag själv gå på betet bredvid och äta klöver, lyssna på fåglarna och tänka på gamla tider. Vad skönt att äntligen att få ha gjort sitt! Det blir nya tider det!"

Det var vad de tänkte det, ja!
Sven och Svea de tänkte helt annat, eller tänkte de alls?

När vårbruket kom spände Sven för Brunte igen, framför plogen.
Brunte förstod ingenting men eftersom han var en snäll gammal arbetshäst så försökte han lite till,
han kämpade och nog kunde han dra plogen några vändor till fast det värkte i länd, has och hovar...
Silver, däremot, han protesterade desto mer!

"Vad tusan! JAG ska väl dra plogen nu? JAG skulle väl få selen på mej när våren kom? Ska jag bara springa här i hagen bredvid och titta på, jag som nyss blivit inkörd och är starkare, yngre och friskare än gamle Brunte?! Har jag blivit inkörd till ingen nytta alls? "

Otålig sprang Silver fram och tillbaka i sin hage och såg i ögonvrån hur Brunte slet så han nästan stupade.
Svetten löddrade på Bruntes bringa medan Silver gnäggade och frustade av frustration!!!

-------------------------------------------------------------------------------------------

Det blev såhär:
Sven förstod aldrig misstaget, Svea förstod nog men hon orkade inte protestera...
Sven brukade ändå inte lyssna på henne och hon var rätt nöjd bara hon fick shoppa och titta på de tv-serier hon ÄÄÄÄLSKADEEE!

Så där gick Brunte och slet tills han stupade, på riktigt.. föll ned ... på åkern... Först vek sig frambenen och Sven piskade på , sen vek sig bakbenen och Sven skrek och var arg för att han inte fick åkern färdig i tid.

Silver hade nu blivit så otålig och vild att han inte gick att tygla för några tömmar i världen...

Där stod Sven och vad skulle han göra nu med vårbruket?
Brunte var död och Silver var obrukbar...

Kanske kunde han ta hit grannens arabiska fullblod och se om han kunde hugga i och plöja klart?
Hrm, fast det var tveksamt för grannens arabiska fullblod hade ej fått lära sig plöja, för det fanns inga papper på honom och sådana var reglerna ... då fick man inte lära sig plöja, då fick man egentligen inte ens gå runt och beta där på ängarna....

Nä det var nog slutplöjt för Sven... kan jag tro... och slutshoppat för Svea!
Då blev det hårda bud i Mellerud;D

( tar ej åt mig äran av att ha hittat på denna historia till fullo. Det är nämligen så att jag NÅGONGÅNG hört grundhistorien, det är många många år sedan men ändå... SÅ jag har bara tagit grundhistorien och återberättat den och snitsat till den och skrarvat lite här och där!!!)