Ibland läser jag nått gammalt jag skrivit.
Ofta får jag infallet då jag tittar efter och ser vad mina bloggbesökare valt att läsa.
Som idag då detta inlägg var läst, då läste jag om det, nickade och tyckte det var extra roligt för tydligen hade jag skrivit det på våren 2010 och gjort inlägget i september 2010 och ändå känns det lika relevant idag, i augusti året därpå.
Inlägget handlar om att våga älska.

Det är inte alltid jag nickar och håller med då jag läser nått gammalt jag skrivit.
Ibland kan jag förundras över nått tokigt jag präntat ned...
Fast ganska ofta, och det är väldigt kul, så kan jag tycka "har jag verkligen skrivit det där?"
Det är ju faktiskt bra...
Dock händer det att jag undrar var jag hade hjärnan när man kikar bakåt, både då det gäller saker jag skrivit och saker jag gjort, men det finns ändå inte mycket jag ångrar och faktiskt ingenting av vikt!

Alla viktiga saker i mitt liv, hittills, står jag verkligen för.
Kanske inte att jag "gjorde punka" på Maries cykel då nångång i mitten av 70-talet och kanske inte det där vinglaset jag tömde över en rival i början av 80-talet och kanske inte de där riktigt dumma sakerna jag sagt då jag grälat med min partner... särskilt det sista kan ju bli synnerligen elakt.
Hörde Marit_Paulsen få frågan hur man klarar av att vara gifta så länge som hon och hennes man varit.
Hon svarade att det bästa man kan göra är att INTE säga de där allra mest elaka sakerna som kan vara på väg att hoppa ur ens mun under gräl.
"Man ska försöka undvika att gräla och försöka diskutera istället".
Klokt råd från en klok kvinna ( Vilket jag måste säga att hon är även om vi inte alltid dela politiska uppfattningar).

De stora valen står jag för: att jag valde att föda barn så tidigt och att jag sedan valde att skaffa fyra stycken totalt. De förhållande jag varit i står jag för att jag varit i, inget jag ångrar utan de har gjort mej till den jag är idag och jag har lärt mig otroligt mycket av de människor som jag valt att dela livet med, under ganska långa tider. Jag har varit sambo i två omgångar och båda samboskapen varade i ca 10 år och det är med de män jag har barn med.

Vi har otroligt mycket att lära av varandra. Av vår partner, av våra vänner, av våra barn , av våra föräldrar, av våra medmänniskor överhuvudtaget. Det är viktigt att ha sinnena öppna och våga ta in t ex någon annans åsikt, titta på den och se vad vi kan lära av den.

Jag kan också göra nått liknande då jag kikar i statistiken över vilka inlägg som blir lästa mer ofta, vilka inlägg som folk återkommer till då de kikar i min blogg och vilka inlägg som kanske bara läses några få gånger. Då kan jag titta efter, vad är det som gör det ena så mycket mer intressant än det andra?
Det klart, de inlägg där jag berättar att jag staplat ved och hängt tvätt är mindre intressanta än de där jag utvecklar mina åsikter om kommercialismen kanske?

Nåväl och hursomhelst: Jag hoppas få ha mina sinnen, hjärna, hjärta  och själ öppna för intryck länge än och jag hoppas också att jag ska kunna fortsätta utrycka hur det påverkar mej genom att jag skriver om det.

Trevlig helg alla goa, och hoppas ni förstår vad jag menar;)
Jag är ingen "svår skribent" som vill ha en liten speciell läsekrets,
jag är en skribent som skriver för de som vill läsa
och de som är som folk är mest, "lite lätt alternativa och speciella";)
För vi är, faktiskt, alla unika! Glöm inte det, gott folk!!!