Försöker

få ihop tillvaron efter bästa förmåga.
Oftast tycker jag det går riktigt bra.
Klart jag inte är nått geni på alla delar i livet,
men ganska nöjd ändå på nått vis.
(fast fråga idag, så vet jag inte mycket jag är bra på;))


Så kommer dessa dagar då man inte tycker nått funkar.
Då gräsklipparen strejkar och mjölken läcker ut i kylskåpet
och folk i ens omgivning är sura och tvära, eller är det mest jag?

När vissa saker hänger i luften 
och det är inte bara regnmoln...

Det är då jag ska försöka komma ihåg
konsten, poesin, musiken som lyfter mej.
Men allra mest, allra, allra, allra mest
ska jag, dessa dagar, komma ihåg människorna
runt mej.
Kanske till och med dem som jag tycker är jobbiga, surar
skäller och gör fel.
Att det är de som finns där för mej, det är de jag älskar och som älskar mej
det är de som också försöker och ibland försöker de lite till, kanske till och med för mej...
Och jag orkar lite, lite till just bara för att de finns i mitt liv.


"Solen i ögonen och spilld mjölk överallt, men skuggorna bakom oss trots allt."
 -----------------------------------------------------------------------------------


Jo det var verkligen så en kväll nyligen, jag kände mig värdelös.
Inget funkade.
Jag gick och la mej en stund.
Steg sedan upp och tänkte muntra upp mej med en kopp kaffe.
När jag då öppnar kylskåpet så rinner det mjölk på hyllan så det var bara att börja
plocka ur grejer och torka av mjölk.
Då visste jag verkligen inte om jag skulle skratta eller gråta.
Men det blev faktiskt ett tårblandat skratt, för vi har ju alla lärt oss att :
Man ska inte gråta över spilld mjölk;)