Celina 1/7 ( Inte ens om min älskade väntar )

Olika människor kommer in i olika rum, den senaste tiden, i mina drömmar.
De säger kloka och viktiga saker som jag har svårt att uppfatta men då jag ber dem upprepa sig ler de bara och byter skepnad.
Ibland sjunger de sånger som jag känner igen, men aldrig skulle kunna återge eller ens sjunga med i...
Så håller det på.

Därför tvingar jag mej upp till ytan då och då, upp i vaket tillstånd.
Andas och tänka klart ett par minuter.
Vet i det ögonblicket, den hundradels sekund när jag verkligen vaknar, vem det var och vad personen sa.

Glasklart och viktigt meddelande som på, en likadan hundradels sekund, åter, försvinner in i ett töcken.
Jag tror jag förstår, men skulle aldrig kunna förmedla det eller ens sätta ord på det, inte ens för mig själv.
Vem som sa vad är borta då, precis, försvunnet in i ett töcken.
Borta, suddigt, bara som ett blekt ärr i minnet utan att jag förstår uppkomstens orsak.
Det är oftast kvinnor i de här drömmarna, bara någon enstaka man.


Utanför mitt fönster, här i Celina, kacklar höns, hundar skäller, duvor kuttrar och jag hör en av grannarnas steg  längs med gatan. Lastbilar dunsar fram på den dåliga byvägen på väg till Sofia, Istanbul eller någon mindre stad i närheten.
I busskuren, mitt i byn, sätter en änka upp en bild på sin avlidna make.
Det är deras sed, deras dödsannons. Bland många andra bilder på avlidna, saknade människor, tejpar hon upp bilden av den man som hon delat livet med.

Jag ligger på min säng, det är varmt och jag har fläkten i gång.
Fönstren, med sina insektsnät, står på glänt.

Det är ett annat liv här. Samma men annat.

Jag känner att jag blivit varse en massa saker om mej själv, här och nu.
Ja veckan innan jag åkte ned och kanske de 45 ( snart) åren innan dess har lärt mig och danat mej.
Liv är utveckling.
Jag är inte den jag var igår, inte ens om min älskade väntar...

Grannens hönsgård i Celina.

Gata i Celina