Tankar mellan hägg & syren.

Det är en underbar tid just nu.

Häggen doftar  och syrenerna är på väg att slå ut i blom.

Jag ska åter göra Syrenblomssaft, fjolårets hit! Gjorde även Björklövssaft och den lite vanligare Flädersaften förra sommaren, ja plus det vanliga med vinbär, blåbär, jordgubb.

 

Har också funnit ett recept på maskrossaft som måste provas. Jag tycker det är jätteroligt att exprimentera men nya smaker och gärna sånt jag hittar på tomten och maskrosor samt även syrener finnes.

 

Det är en underbar tid just nu. Underbar och även märklig.

Jag har sällan mått så bra som nu. Efter det senaste svarta hålet som jag var nere och vände i så flödar det av LIV i mitt sinne, min kropp och i mitt liv. Det är till att passa på att njuta! Jag vet ju att det kommer dagar då det inte är lika roligt, men dessa dagar fulla av kraft, av glädje och livslust gör ju mödan värd de andra dagarna.

 

Självklart är inte livet (som) en utopi. 

Jag saknar folk, t ex min pappa som gått före mot nya horisonter,  och jag vill göra mycket som jag t ex av ekonomiska skäl inte kan göra just nu.

Dock ser jag inga hinder att i framtiden kunna göra de saker jag drömmer om.

 

Det märkliga består i det som rör sig i min hjärna och i min själ, skrivprojekt som pockar på, viktiga människor som dröjer sig kvar eller återkommer, men mest lever jag faktiskt, mer än jag brukar, ”här&nu”.

 

Mina bästa mediciner i tillvaron är: familjen, naturen, ”den mentala världen” alltså mina tankar, drömmar mm, vänner, musik, litteratur, konst och inte minst gemenskap.

Mycket rör sig i huvudet mellan hägg & syren, våren inspirerar och doften bedårar! 

 

De vackraste stigarna att vandra på är Naturstigarna samt Tankebanorna!

Och så får man se upp för Villovägarna;) 

                                                        Att fånga våren 

                                                        Fånga våren i dess flyktighet

                                                        är som att fånga en fjäril eller kärleken... 

                                                        Vackrast är att betrakta

                                                        utan att försöka hålla kvar

                                                        det omöjliga

                                                         Klokast är kanske att njuta

                                                         när den/det är

                                                         Leva med vetskapen

                                                         om livets skiftningar

                                                         och att det dem förutan

                                                         inte vore lika vackert

                                                         i Alltets andetag      /Catarina Carleson