Som stormen river öppet hav

Igår då jag körde från jobbet och, som vanligt,
rensade skallen på allt möjligt under den lilla hemvägen
då dök en mening upp i mitt huvud.

Först trodde jag att meningen skulle växa till en dikt, men icke.
Orden dök upp då jag funderade på allt som hänt de senaste åren...

"Jag är en klippa i havet när det stormar."

I morse vaknade jag och hade åter min pappa i tankarna.
Jag är, oftast, lugn som en filbunke men ack vad jag känner.
Ibland, ja ganska ofta, kommer Evert Taubes gamla visa upp i mina tankar:

"Pappa, kom hem! 
För jag längtar efter dej!"

Men jag vet att döden är definitiv, vad som än händer eller inte händer sedan.

Ja som en klippa i havet...
Hrm, det smakar salt, är det havet eller tårarna?.

Både havet och tårar är salt...