Något jag har mycket svårt för

Något jag har mycket svårt för, i olika sammanhang, är färdiga sanningar om folk.
Jag hoppas att jag inte går runt och tror att jag har så många.
Självklart finns det människor som jag tycker att jag känner och det finns människor som jag tycker
känner mej ganska så bra.

Det jag har uppmärksammat en hel del är när en del människor säger:
"Men det där är ju inte du!"
eller "Det där är ju ingen "Lady I - kille"!
eller "hon är ju sån, eller han är ju sån"...
"Du borde göra si, du borde göra så..." 
Nyanserna är många och råd man inte alls bett om är jävla jobbiga rent ut sagt, och varför ger man dem?
Stoppa inte in mej o andra i några boxar eller fack, tack!
Vi är inte antingen goda eller onda
och jag är inte för evigt den människa som någon gick gymnasiet med för
( herregud;P) 25 år sen.
Samma människa, okej, men inte likadan.
Vi utvecklas ju hela tiden om vi vågar!!!
Visst måste vi pausa i det också och bara få vara, helt självklart.

Utveckling följer sitt mönster.
Det lilla barnet är frustrerat och otåligt precis innan det lärt sig krypa. Sen nöjd mer att krypa ett tag... o sen frustrerad igen, för då är det dags att lära sig gå.
Och så håller vi på, vi lär oss gå hela livet om vi bara vågar...
men mellan utvecklingsperioderna måste vi få landa, och vara lite nöjda också!



Det finns de som hävdar att de känner sig själva så fruktansvärt bra.
Jag har inte ägnat så värst mycket tid åt varken egenanalys eller navelskådning, 
det har mina barn räddat mej ifrån och det är jag mycket tacksam för! 
Jag tror heller inte att jag kommer att ägna mig så mycket åt det ny när mina barn är stora, snart, alla.
Det finns så mycket annat som är intressantare i världen. 
Dock pågår läran om en själv ( och därmed om andra och hela världen) hela tiden,
OM man har sinnena öppna!

Visst är ett stort mått självkännedom och självkritik, många gånger, av godo.
Jag tycker att man lär med tiden var ens gränser går för både det ena och det andra.
Hur man vill ha det, vad man mår bra av, vad man inte kan stå ut med,var fällorna för en själv är, för ens själ  och inte minst för ens hjärta, men allt detta ändras hela tiden.

Vad man gillar t ex smak o tycke ändras, jag äter ju inte samma mat som favorit nu som då jag var liten.
Mitt  favorit-pålägg då jag var liten var kokt medvurst!
Ha ha, ja ni hör ju själva!!!;)
Det är tur att vi ändras och utvecklas.

Utveckling är också att våga stå för att man gillar det med "töntstämpel".
Då jag växte upp var Dansband det mest töntiga man kunde lyssna på.
Att jag som 9-10 åring gillade Kikki Danielsson som var från "krokarna" ansåg lite töntigt av mina äldre systrar och en del vänner som tyckte det fanns tuffare saker att lyssna på.
Men jag var envis redan då och gick min egen väg i musiklyssnandet.
Tvära kast var det i utvecklingen för musiklyssnandet, gillade Elvis, en del av pappas skivor med klassisk musik och då allra helst Mozart.  Sen fann jag Elo, Kizz och så vidae..
Just det CCR i pappas skivsamling också. Där fanns också Johnny Cash som jag då tyckte var "GUBBMUSIK" men som jag nu kan uppskatta mycket.

Gott att omgivningen inte var så styrande utan lät mej gilla det jag gillade!
Kanske därför jag vågar gilla det jag gillar nu också utan att snegla, allt för mycket,
på vad andra tycker om det.

Jag är inte den jag var.
Och den som tror sig ha ett färdigt recept på vem jag är har fel
Inte ens om MIN ÄLSKADE VÄNTAR kan jag bli den jag var igår,
för både jag o älskade utvecklas och så måste det få vara.

Vi, människor, kan inte vara som andra förväntar sig hela tiden.
ROLIGT om folk gillar en som man är, men att hela tiden sträva efter det, blir bara fel.
Det lär man sig under resans gång.

Så tro för all del inte att du känner mej!
Tro knappt att du känner dej själv!
Det blir mer spännande så också!
Ibland överaskar man sig själv.

Mark Levengood skrev:

"Vi måste akta oss för att hävda  några som helst absoluta sanningar om varandra,
det kan bara bli fel."

Är vi kloka så lyssnar vi på klokheter, vare sig vi bett om dem som råd eller inte;)


Detta jag skriver om har ingenting med att göra med huruvida vi kan lita på varandra eller inte.
De som är mina nära kan lite blint på att jag gör vad jag kan för dem om det behövs.
Likaså har jag personer som skulle göra vad de kan för mej.
Men att sitta och uttala mej i form av Sanningar kring deras personer, det håller jag mej faktiskt för god för.