I dag

Idag är första dagen på resten av mitt liv. Ja och ditt liv, såklart.
En mening som används då och då som en tänkvärdhet, och det är den också.
För mej är det idag första dagen som jag har lagt om min kosthållning, och börjat med en ny mentalträning.
Hittills känns det jättebra och det bådar gott inför kommande tider.

Har på senare tid stött på människor som kallar mej för kämpe som säger att "du klarar så mycket"...
Kämpe och kämpe ja jag vet inte det jag, jag gör det jag själv tycker att jag måste, det jag själv vill och det jag trivs med. Sen har jag ju turen och lite skicklighet att ha ett arbete jag trivs med, och barn som är vettiga medmänniskor så långt jag vet..
Jo jag är nog en kämpe på mitt vis men går ALDRIG runt och tycker att jag kämpar, aldrig faktiskt.

Jo kanske jag kände mej lite som en kämpe när jag hade Sarcoidos (en mycket märklig sjukdom som drabbar annars tillsynes helt friska personer ofta ej fyllda 35) , fyra hemmavarande barn varav två blöjbarn,  och den yngsta var 6-7 månader, och jag inte kunde gå pga av inflammationer och smärta.
Kröp runt på golvet och bytte blöjor och försökte stå upp så länge så jag kunde laga lite mat eller plocka fram fika till barnen medan mannen i huset jobbade  över för det är också ett sätt att hantera jobbiga situationer (att fly) som inte är helt ovanlig. Och kanske jag inte är så väldigt könsdiskriminerande om jag påstår att män har något lättare att ta till den sortens "lösning"?
Nåväl, jag tackar Gud och läkar/forskningskåren att man har vett att använda cortison när det verkligen behövs.
Ja kanske jag var lite kämpe då?
Fast jag inte tänkte det då heller precis, för det gör man inte om man har sådan smärta att det endast kan jämföras med att föda barn.

Nu är jag väldigt glad att den perioden ligger bakom mej, cirka 14-15 år bakom mej och att jag gått vidare ur den situationen på både det ena och det andra sättet.
Och framför allt att jag GÅTT vidare och inte sitter i rullstol som jag gjorde då jag väl hamnade på akuten.

 Ja det var min övertidsarbetande sambo som, till slut, insett att det här är för illa. 
Det är verkligen som hon säger, hon kryper inte runt på golvet för det är så jävla kul och därmed tog mig på en tur i fina amerikanaren till akutmottagningen och TUR hade jag då det just denna kväll arbetade en hjärtspecialist där som inte brukade jobba på akuten men som via en kollega hade lärt sig ställa diagnos på en mycket knepig sjukdom...

Hade mitt personrekord på sänkan den gången, tror den var 137 eller 141, den låg i alla fall runt 140 och jag mådde skit.
Jubel o fröjd i himmelens höjd! JAG LEVER!!!!