Om detta må vi berätta....

Idag är förintelsens minnesdag.
Det är denna dag, den 27 januari, som befrielsen av Auschwitz ägde rum år 1945.
Detta är 12e året som detta är en svensk minnesdag.

Jag har haft äran att lära känna en kvinna som växte upp i Tyskland under kriget.
Hon berättade en del om sin barndom och om hur det var att gå i skolan under "Hitler-tiden". Bland annat så berättade hon att hon svarade läraren lite trotsigt vid ett tillfälle då det blev bestämt att man skulle hälsa med "Heil Hitler". 
Vi kan kalla henne Else. Else kom gående över skolgården och mötte där läraren som hurtigt sa:
-"Heil Hitler!"
 Else som var trotsig och humoristisk hela sitt liv, svarade:
-"Zuhause sagt wir guten morgen!"
Kan tala om att det blev stryk som bestraffning på den repliken...

Åter till förintelsen.
Det finns en och annan som lär påstå att den aldrig ägde rum. Det kan vi vifta bort som trams direkt då jag faktiskt mött människor som suttit i koncentrationsläger. Dessa har med egna ögon sett och med hela sitt väsen upplevt dessa fruktansvärda läger och skingrats från sina syskon och föräldrar för att aldrig mer träffa dem. En kompis mamma är en av dem som har minnen från koncentrationsläger som följt henne genom hela livet.

Förintelsen var ett allvarligt försök att förinta, ta bort från jordens yta, alla judar,
Även romer, homosexuella, polacker,  handikappade med flera "inte passande" grupper, var utsatta för förföljelse och trakasserier och sattes i koncentrationsläger de också. Fruktansvärda systematiska massmord ägde rum. Över 6 miljoner judar lär ha dödats och till det alla andra grupper som man försökte sudda ut från jordens yta... Fruktansvärt. Och som så många sagt: Hur kunde detta ske?

Vi får minnas och aldrig glömma, aldrig blunda, aldrig låtsas som det är ok att göra skillnad pga hudfärg, bakgrund, sexuell-läggning mm Grundläggande är MÄNNISKORS LIKA VÄRDE! Oavsett allt.

Det gör ingen skillnad för de som plågades där. eller dog där... Men jag tänder ett ljus i afton till minne av de som föll offer för denna konstiga och sjuka politik.

Tyvärr slängde jag boken "Om detta må vi berätta " då den kom i lådan för ett antal år sedan, den berörde mig alldeles för mycket för att jag just då skulle fixa att kika i den. Jag överreagerade då en av barnen på bilderna var jättelik ett av mina barn. Det blev för mycket... Men det är sådana kopplingar vi bör göra i vår empati och tanke! Förstå att det kan hända dej, mej, och de vill håller närmast.

För det var så! Det var någons barn, någons föräldrar, någons vänner som dog där, som förstördes där ... Riktiga människor, på riktigt.

Må det aldrig hända mer!