Slutat ett nattpass precis. Var inom Konsum och köpte julfrimärken till mej och mor. Jag ska inte sända så många julkort men några stycken blir det, för det är lite personligare med ett riktigt kort. Dock får de flesta ett sms eller ett mail av  mej, nån dag innan julafton.

Igår drabbades jag av lindrig ångest och saknad. Miste min far förra året och ibland blir saknaden mer påtaglig. Kanske för att det börjar bli jul, kanske för att man inser hur tiden går nu när ännu ett år snart har passerat... kanske av att jag helt enkelt saknar honom. Det är märkligt hur Livet ser ut.Det är bara att acceptera det, liv och död. "Återtanken" är tröstande, att allt kommer åter, att allt som är är allt som ska och kan vara... Men saknad lika väl. Pappa!!!

Tydligare blir också de val jag gjort, att leva ensam utan partner, nu när julen står för dörren. "Du är stark du!" hojtar någon ibland. Må så vara. Att man hellre står själv än står med någon där det inte känns hundra rätt är en sanning för mej och många. Naturligtvis händer det att man, och även jag, tvivlar på sig själv och på sitt val. Dock har jag hjälp av min tro på MENINGEN även där.
Jag tror att saker o ting är som det är meningen att de ska vara just nu, i nuet, även då det känns ganska meningslöst. Saker och ting ändrar sig, det är det enda beständiga!
Allting förändras hela tiden. Nästa gång kärleken vill komma min väg, eller kanske kommer åter;) om den vill det så ska jag överväga att "fria" ( ja jag tror ju inte direkt på ringar, men läs satsa mer på förhållandet då!;)) istället för att fly när det känns tufft... DET vore att göra det på ett nytt sätt för mej.Och säkert också för den jag flydde ifrån;) För jag inser ju nu, och det är jävligt nyttigt, att jag inte kan skylla mitt dåliga mående, som stundom visar sig, på någon annan. Det är ju så väldigt bekvamt när man är ett förhållande;) Då kan man skylla allt som är skit på den andre, det är hans fel om det är stökigt, om för många pengar går åt i helgerna och så vidare, speciellt om man är sambo, men det har jag lyckats undvika att vara i snart tio år... Ja det är nyttigt att stå där med sig själv. Som att stå på en klippa när "stormen river öppet hav", men det b lir så jäkla vackert när solen går upp och skimrar i havet och lugnet efter stormen infinner sig och man känner att ja jag reder ut detta, jag klarar detta, jag står upp och på mina egna ben och ingen annan trampar på mej heller! Gött!


Att möta sig själv är det intressantaste, jobbigaste, och roligaste man kan göra. Men det kräver sin man/kvinna att våga!

Idag vaknade jag utan ångest men med ont i halsen i stället, det är bättre det, mycket mer konkret och det gillar jag. Gillar tydliga saker, sanning, korten på bordet. Ont i halsen är mer raka rör än ångest. Ångest är nått luddigt skit, tur jag inte är nått hårt drabbad. Lite mycket att ta tag i nu. Jul eller inte så är det mycket att fixa ibland.
Är hundvakt denna veckan, åt en kompis som åkt ned till hajarna i Egypten. Passar en liten tax, som är ganska snäll, men lite lätt förvirrad. Hon tittar på mej med så kloka ögon och undrar så var husse är. I skrivande stund tror jag att han har landat i Egypten och har det betydligt varmare än vad vi har det här.

Ska nu strax ut med taxen och upp och hämta min andra jycke, eller rättare sagt min jycke som är passad av mor. Egentligen ska jag på begravning idag. Men vet inte hur jag ska göra, halsen irriterar och jag känner mig sådär.. Har lämnat en slant till en fond och skänker en stor tanke till en mycket vänlig kvinna som lämnat vår by och som var mamma till en av mina allra bästa barndomskamrater.  Vila i frid!

Till dej som läser: Ta hand om nära o kära och dej själv, inte minst! Det ska jag också försöka göra:)