Om skolan.

Veckans tema i Shedobloggen är SKOLAN.

Här är bidraget jag precis har skickat till dess redaktion:

Det finns inte många saker som jag har så komplexa känslor inför som inför skolan. Det finns verkligen fantastiska minnen och fasansfulla.

Läraren som inte TYCKTE att jag var mobbad då jag själv upplevde det så under nästan två års tid.
Läraren som såg mej, som såg att jag hade talang för att skriva, som såg vem jag var.
Klasskamrater som slog, knuffade, tog mössan och kastade runt med, som flinade åt min rutiga blus som tydligen hade fel storlek på rutorna eller fel färger eller nått annat som jag inte förstod...
De riktiga vännerna som tog mej under armen och fick mej att le igen, som ville vara med mej för att jag var jag, som ville ha mej som sin vän och som ville vara vänner för mej!

Skoldisko med första dansen, första tryckaren, första pussen.
Skoldisko med en förstörd LP-skiva.
Skoldisko med pop corn över hela golvet efteråt som vi fick hjälpa till att sopa ihop.
Skoldisko med hans hand i min.

Oförskämdheter som lärarinnan som sa att min handstil var som kråkfötter, inför hela klassen sa hon det.
Stolthet när lärarinnan, en annan, ville läsa upp just min uppsats.

Nervositeten då man hade prov och glömt att läsa på.
Stoltheten då man hade läst på och kände att det här kan jag!

Skolmaten, kålpudding och grönsakssoppa, obligatoriskt knäckebröd, Wasa Husman, och ett glas mjölk.
Hemkunskap, Biologi, Kemi, slöjd, gymnastik...

Orientering, svettiga omklädningsrum, gympapåsar, blöta handdukar.

Första skoldagen.
Studenten.

Skolan har spelat en stor roll.
Rollen den spelat är både bra och dålig.
Många minnen jag inte vill vara utan.
En del minnen som jag trodde jag förträngt... gråt o skam...

Allt det här har, hur som helst, hjälpt till att göra mej till den jag är idag.

Att jag blev mobbad har troligen väckt mitt engagemang för de utsatt, mitt självklara sätt att ta parti för de svagare...
Att jag fick positiv feedback för mina uppsatser har troligen gjort att jag litar till min förmåga att skriva, så pass att jag säger att "pennan är mitt vassaste vapen".
Att det fanns vänner som stod med mej i det svåra, likväl att det fanns "vänner" som ville vara vänner när skoldagen var slut men som i skolan inte kunde stå emot utan var med i mobbarnas skara... det har troligen också satt sina skarpa spår.

Häftig tanke, att allt jag varit med om, har gjort mej till den jag är idag. En så häftig tanke att jag vill säga TACK till de som tyckte att jag hade "fel" kläder när jag gick i 2;an och 3:an.

Komplext. I allra högsta grad, en färgpalett med alla färgerna som skimrar emot mej i minnet. Lyser, reflekteras i nuet./ Catarina Carleson