Pappa kom hem

Ännu ett mail, i en inte så lång rad, av mail som jag inte skickat. Ibland, kanske en eller två gånger om året, skriver jag ett mail som inte blir sänt. Ett mail till en nära ( egentligen) anhörig som jag inte längre har någon vidare kontakt med. Ett och annat mail, och ett och annat som blir skickat. Några oskickade. De osända handlar om känslor, förlust mm. De sända handlar om lite ytliga saker, väder och vind, och om barnen ( ej så ytliga;))  mm Feg är jag kanske som inte sänder dom, eller diplomatisk... De kallar mej det ibland, diplomaten.. mest på jobbet har jag fått höra det. Diplomati eller feghet?
Feghet går före fall, kanske? Inte alltid högmod, gör det. Inte heller idag, blev mitt mail skickat, kanske skrev jag det mest för min egen skull? Svar ja.
Jag hoppas iallafall att alla mår hyfsat bra och att vi alla tar ansvar för vårt mående. Nog om det.

I dag är det fem år sedan min ( vår, vi är tre syskon ) pappa lämnade jordelivet. Till honom skriver jag inga mail längre. Men det hände att vi mailade. Ibland bara för att testa, eller för att skicka övet nån länk. Vi bodde ett par hundra meter ifrån varandra bara, så mail var verkligen överkurs. Oftast kom han cyklande på syrrans gamla minicykel av märket Crescent. Ibland med min hund i släptåg, eller som dragare. Eller kom jag upp till mamma och pappa, med ett par av barnen med mig, eller ensam, för att prata en stund, ta en kopp kaffe, hjälpa till med nått, be om hjälp med nått eller störa i nyheterna eller i annat tv-program;) eller väcka pappa som satt och sov till nått spännande teknikprogram. Skämt åsido, vi sågs nästan dagligen.

Det är oerhört vad förlusten av en nära person gör med en. Jag minns hur jag kunde ligga om natten och gråta och sakna pappa. Utöver förlusten av pappa var jag då i ett mycket komplicerat förhållande, som slet oerhört på mej. Till synes gav det stöd och glädje, med under ytan var det inte mycket som stämde där inte...och det gav mest huvudbry och oro...  Tur man kan bryta ihop och gå vidare.
Nu ligger jag inte vaken om natten och gråter efter pappa. Nu vårdar jag hans minne genom att komma ihåg klurigheter han sagt, saker vi gjort tillsammans, och hur han hade både humor och allvar, samt barnasinne, in i det sista.

Min pappa, Sven, antingen försjunken i någon text eller i nått roligt fenomen av något slag. Kanske kretar han till julegrisen i frigolit;) eller bara försjunken i nån fundering, en klurighet kanske?!

Pappa reste mycket i sitt jobb. Ibland har jag tänkt att det känns som om han bara är i Korea ( syd) och arbetar, snart kommer han hem. Fast jag vet ju. Det är som det är. Livet går vidare, fast utan den bortgångne. Vila i frid pappa! Du var bästa pappan och morfar´n!

                                             
                                                  Sista gången jag var och hälsade på pappa, det var på sjukhuset i Kristianstad, några dagar innan han gick bort. Det var ju sommar och jag hade Skånetrafikens sommarkort. Så jag tog bussen till Kristianstad, gick till min favoritbutik "Naturgott" som fortfarande, då, låg i centrum. Funderade på att ta bussen ut till Csk ( sjukhuset ) men bestämde mig för att promenera, det är ju inte så långt. När jag kom fram till sjukhuset var klockan ca halv ett och det var lunchtid. De höll då på att bygga om vid parkeringen och vid busshållsplatsen framför Csk, så det var stensättare mfl som hade sin arbetsplats där. Men de arbetarna hade lunch just då så det var inte en kotte där, då jag kom gående. Endast en radio stod och spelade på en annars ödslig byggarbetsplats, framför entrén. Och radion spelade just för mej, denna låt:

Ibland undrar jag om inte regissören till det här Livet skulle ha världens största Oscarsstatyett, hur hinner Hen med alltså? Eller hur det nu hänger ihop här i Livets väv?!

Pappa var talför men trött då jag var där. Vi pratade om allt möjligt, emellanåt blundade han till.
Det var meningen att det skulle hållas en vårdplanering och att pappa sedan skulle få komma hem. Men det hann inte så långt. Han avled på fredagen den 31 augusti 2009, tidigt på morgonen. Det sista han sa till mej var, vid mitt besök:  - "Hälsa alla!" Hälsa "mamman"!

Min pappa skulle ha fyllt 70 år, senare samma år, den 2 december.

Och så en låt med några av pappas favoritgubbar:

Highwayman, som jag inte alls lyssnat nått vidare på tidigare, blev en tröstelåt för mej, som en hälsning från pappa.  Så satt jag om kvällarna med min mp3 i öronen, eller åtminstone lurarna, och spelade denna på repeat...

Hörde en kort sekvens

av ett program som skulle komma, i P1, i radion. Någon talade om kärlek, att " du ska omfamna och uppskatta den hela kärleken du får. Så ska det vara. Inte tvetydigt och dubbelt."
Och jag blev så glad och tänkte att: det där programmet vill jag lyssna på. Så nu ska jag forska lite på nätet, på Sveriges radio och se om jag kan hitta det. Jag uppfattade inte om det var uppläst ur en bok, eller någon som bara talade. Men SÅ viktiga ord.

Jag vill lyssna på det programmet för jag tyckte att det där var ord direkt till mej. Inte vill jag ha halv kärlek, inte vill jag ha något tvetydigt. Jag önskade mej tydlig och rak kärlek och nu är det precis vad jag får!  Och det är som balsam för själen. Högst på min önskelista är att jag också ger det tillbaka. Hel och tydlig kärlek.
Det hoppas och tror jag.

Att önska sig hel kärlek och tydlig sådan, är inte detsamma som att man måste ha sin partners totala uppmärksamhet. Kärlek är också att våga ge frihet. DET tycker jag är viktigt att komma ihåg. Vi äger inte varandra, kärlek bygger på tillit, och att våga ge frihet, ja och naturligtvis på attraktion. Helst på alla plan man kan tänka sig.

                                       

Minns

Minns nu varför jag inte ska jobba dagtid och heltid. Har jobbat 5 dagar denna veckan, på "kontorstider" ungefär. Och vaknar nu på lördagen med lite molande värk i huvudet och igår kväll var jag SÅ trött. Då är det bättre att jobba långa pass 2-3 ggr per vecka och känna sig som en människa när ledigheten träder in, även om jag kan vara lite trött första dagen jag är ledig efter tre långa dagar. Men nu rättar jag till mej med några koppar kaffe, solsken här och lite bloggskrivande.
Idag ska jag gå på kalas i Missionshuset här i byn, som min kära syster med avkommor har köpt. Det blir premiärfest där i vuxen ålder, annars har jag varit där på julfester ( ett antal) under min uppväxt. Man är ju rekorderligt fostrad via hem och söndagsskola;)
Viktiga saker att komma ihåg nu:
plocka kantareller
bada
sola
njuta av livet
sjunga
skratta
dansa.
älska
Leka
Ja det är min minneslista, min "Att-göra-lista" för den närmaste tiden.

Ha det;)

 

Man borde inte sova när natten faller på

Man borde inte sova

text: av Jeremias i Tröstlösa (Levi Ricksson)

Man borde inte sova när natten faller på,
för tänk, då blänker stjärnorna högt uppe i det blå.
Det är så tyst och stilla.
Att sova vore illa.
Jag vandrar mina vägar över slätt och genom skog,
och stjärnorna de följer mig, så sällskap har jag nog.

Det sägs dom är tusen mil och mer ändå från oss.
Än brinner de med stadigt sken, än flammar de som bloss.
Som silver och kristaller
nu deras gnistor faller,
och en annan flammar till när hon har brunnit ut,
så faller hon, då blir det som en strimma rök till slut.

Man kan väl aldrig drömma så grant och underbart,
som själva natten ter sig när de stjärnor lyser klart.
Det är som om det hördes
ett silverspel som rördes.
Man borde inte sova när som natten faller på.
Man borde se på stjärnorna. Man borde vara två.

"Världen låg för hennes fötter, så hon bara sprang ut!"

Helt underbart! Hon med Partiet.

Ja varför krångla till det?

Big Boltes Band - Säg upp dig

Vaknar denna mrgon

Vaknar denna morgon och solen skiner, det är fortfarande högtryck som råder. Skönt efter allt det instabila vädret som varit. Känner hur mycket jag skulle behöva göra... Får ta en sak i sänder. Det är så det får bli.

Passar på att önska er alla en riktigt härlig sommardag! Ta hand om dej!

Hippie Långstrumps bekännelser

De som möter mig idag, har nog svårt att se att jag är en person som levt i ett personligt inferno. Det låter helt sjukt för mej också, nu. Det är glömt, borta och förbi, men kände ikväll en påminnelse om det. Därför försöker jag nu sätta ord på det. Det som nu ligger så långt, långt bakom mej. Ja det gör verkligen det, ligger många många år bakom mej... Förresten personligt inferno, låter nog lite väl hemskt, men låt mig säga att omständigheter utanför mej fick mej att inte känna mig nöjd med det som var. En drivkraft vände jag det till, till att orka förändra. Så jag är faktiskt Tacksam för det som var...

Jag har alltid haft barn, barnen att glädjas över, ända sedan jag själv var ett barn (på väg in i tonåren) och gick direkt över till att vara mamma.( jag är född -66 och mina barn är födda -81,-89,-94 och -95.) På så sätt har jag alltid haft en mening med mitt Liv. För mej har DET moderskapet varit den största meningen med mitt Liv. Även om jag kanske inte alltid lyckats fullt ut med att sätta barnen främst, fast jag tror heller inte att jag direkt misslyckats med det. Jag har nog gjort vad jag kunnat och haft vett till, ja och kunskap. Instinkter är heller icke att förakta i sammanhanget, moderskapet.

En sökare har jag varit. En sökare är jag fortfarande, men inte riktigt på samma sätt... Jag har läst det mesta man kunde komma över om personlig utveckling, andligt sökande mm och läser fortfarande gärna sådant.

Jag har inte rest jorden runt som flera av mina jämnåriga, av naturliga skäl har jag inte precis kunnat. Och kanske inte heller, då, haft den längtan, för jag tycker inte att jag har försakat något. Jag har levt efter min inre röst. Oftast i varje fall. Och när jag inte gjort det så har den fått hojta högre och högre. (Med inre röst menar jag, intuitionen och inte nått annat.)
Under resan hittills har det hänt att jag i oförstånd skyllt dåligt mående på andra, för mig närstående, och sanningen att säga så är ju sanningen aldrig så enkel. Jag vet ju idag och sedan länge att it takes to to tango. Och det krävs även två att dansa tango illa...

Det vi har att välja på när det inte är så roligt här i Livet, när vi tycker att någon beter sig som en skit, eller att vi inte trivs med det som är av nån annan anledning, det är att antingen:
Acceptera saker och ting som de är, alltså att "gilla läget".
eller
Att försöka förändra det som är genom dialog, och hårt arbete.
eller
Att gå där i från, att göra ett nytt val, att markera: Det är inte såhär jag vill ha det!

Vi har ett ansvar där! Vi själva, för våra liv. Inte alltid lätt att leva upp till det, men det är enda vägen att gå:

"You may look high or low, but its the only way to go!"

I dagsläget är jag en mycket lycklig människa, lyckligt lottad och tacksam. Jag har en familj som jag älskar, inklusive en man vid min sida för första gången på många år, och för fösta gången så är jag inte gnällig och missnöjd. Jag är inte det minsta missnöjd. Det kan ju bero på min mognad. Det kan ju bero på att jag helt enkelt äntligen träffat min själsfrände.. Det kan också vara en kombination av de båda alternativen. Det kan också bero på att han är helt enligt min "önskelista", mannen jag älskar.

Detta betyder inte att jag ångrar något tidigare förhållande, eller inte trodde då att det var rätt. ( rätt och rätt, det finns en som jag visste det inte skulle funka fullt ut med, men hoppet är ju det sista som överger oss människor, så det tog en stnd att verkligen inse det...)

De barn jag har skulle ju bli till. De erfarenheter jag ha skulle jag få till mej. Utan allt detta hade jag inte varit den jag är och inte förstått det jag förstår. Det går krokiga väger till visdomen, ska ni veta! 
Den jämna raka vägen, lär en inte alls lika mycket. Vare sig man stannar i hembyn eller far världen runt.

En rolig iaktagelse är att vi kommit fram till ungefär samma saker, jag och min ena väninna, som då var en av de som for världen runt, inte skaffat barn mm alltså levt ett helt annat liv än vad jag har. Vi har båda gjort det av Livets val. Men att vi nu är på samma tankebanor, har samma erfarenheter fast utifrån olika händelser och lärdomar, tycker jag är helt fantastisk. Världen är mäktig, likaså kraften. Jag älskar Livet!!!

Nu börjar klockan bli mycket och jag känner att jag kan börja bli lite osammanhängande i vad jag skriver. Bäst att gå och "nana kudden", så jag blir utvilad och okomplicerad även i morgon:)
Komplicerad har jag varit så det räcker, i mina dar;)




Vad jag vill säga är att vi kan förändra och att vi är starkare än vi tror.
Jag ville hitta en bild på HIPPIE Långstrmp, men ni får hålla tillgodo med vanliga tecknade Pippi!
Nu måste jag gå och lägga mej, för annars kan jag ju inte stiga upp igen, och det vore ju för sorgligt.
Som Pippi långstrump skulle ha sagt.

Trött och glad

Hemlandad från en liten resa över sundet med min dotter. Vi har hälsat på min väninna, sedan väldigt många år, och så har vi sett Dolly Parton Live på Forum.  Det var inte dåligt nått av det!
Fick en påminnelse om gamla hits av D.P som jag nästan glömt. Ja, min musiksmak är bred, och det är tydligen även dotterns smak. Det tycker jag är roligt. Den breda vägen innehåller ju så mycket mer än den smala. Och det gäller ju inte bara musik här i världen. Vidsynthet är bättre än trångsynthet!
Så jäkla enkelt är det, om ni frågar mej;)

Sanna ord

Skratt
Kramar
Vänlighet
Kärlek
Kyssar
Musik
Solsken
Fredlighet
Vänskap
Bönder

That´s what we need!

Distans är bra. Likaså närhet. Det är en spännande tid nu. Inte bara för att det är sommar. Men visst händer det ännu mer än vanligt över sommaren. Marknader, teatrar, musikfestivaler och andra kulturarrangemang.  Det är gott med lite vardag ibland, också.

Det blir tydligare och tydligare hur grundlurade vi är. Vi människor i de såkallade Iländerna.
Och det är sorgligt att det finns människor, inte så få, i länder som har det sämre på vissa sätt ( men säkert ej på gemenskapen och på att hjälpas åt att göra det bästa möjliga av det lilla man har!) att där finns människor som drömmer om att uppnå det "Vi" har. Såsom, Villa, platt-tv. Möjlighet att shoppa nya kläder, och blingbling till armbandsur. Det är sorgligt, för det är inte det som är framtiden. Det är snarare det, som måste stoppas för att vi ska kunna ha en framtid överhuvudtaget. Det är lätt att sitta här och skriva och tycke. Det är svårare att välja bort, och att aktivt göra något.

 

Vad är jag beredd att offra för Moder Jords överlevnad?

Vad är Du beredd att offra för detsamma?

Det tål att tänkas på en stund, medan vi sopsorterar;)